[SKRIVA] Novelltävlingen: 1:a pris "Information" av KG Johansson

(Jag tänkte nu återposta de tre novellerna på prispallen. Formateringen kan bli konstig då den följer den som blev i det ordbehandlardokument jag skapade med alla noveller. Och vid klippa och klistra mellan program kan formatering bryta ihop. Att novellerna får återges på SKRIVA-listan ingår i tävlingsreglerna, men alla rättigheter ligger annars förstås hos författaren. --AE) 

INFORMATION
Det började precis när vi hade kommit in på stället. Jag såg killen direkt. Han såg ut som nån svartvit upplaga av David Bowie, nånstans kring mitten av sjuttitalet. Jag började fundera på hur många bilder av Bowie som kunde finnas i tryck. Eller Greta Garbo. Fast Garbo gjorde inga 
plattor.
"Vet du hur många bilder det finns av Michael Jackson, bara på hans skivomslag?" frågade 
jag Tom.
   "Jag skulle skämmas om jag visste det", sa han.
"Säg att det är ungefär femtio olika", sa jag. "Femtio separata bilder. Vad blir det gånger 
åttiofem miljoner sålda exemplar?"
Det är sånt som Tom älskar att räkna ut i huvudet. Men nu hade han redan riktat in sig på ett 
par lediga platser bredvid Bowiekopian.
   Det fanns inga andra platser, och det var min tur att köpa öl.
Tom var egentligen sned för att Lisa hade stuckit, men han hade lovat att glömma det medan vi var ute. Uppe i lägenheten hade han skrivit hennes namn elvatusensjuhundratolv gånger. De hade varit tillsammans i sexton månader, och Tom sa att det var samma sak som elvatusensjuhundratolv timmar. Det gick fort att kopiera ut hennes namn så många gånger med kopieringsfunktionen i Word. Men ändå. Han sa att det skulle ha blivit 239 sidor om han hade 
skrivit ut det. Jag lyckades hindra honom från det och få med honom ut.
   Men han sparade dokumentet.
Fast Garbo, tänkte jag vid baren, spelade ju in film. Hur många filmer gjorde hon, hur många kopior finns de i, och hur många bilder av henne finns i en långfilm? Tjugo rutor i sekunden gånger en och en halv timme. Jag bestämde mig för att fråga Tom men glömde genast bort det, när Jonas i baren satte på en av mina favoritlåtar med Laurie Anderson, den där när hon möter 
nån i ett gathörn som säger:
   "Oh no, not another Laurie Anderson clone..."
   och hon svarar:
   "Look at me. Look at me. Look at me "
Killen fick aldrig något namn. När jag kom till bordet med våra öl hade han redan börjat prata 
med Tom. Det första jag hörde honom säga var, och det här är alldeles sant:
"Värme kan ju aldrig gå från en kallare kropp till en varmare. Eller hur?" "Ja, visst. Absolut", sa Tom. Han hörde ingenting. Han såg på en rödblond tjej i baren. Jag hade också sett henne, men det var ingen fara. Det var inte Lisa. Det var bara håret som var en 
hyfsad kopia.
Den Bowieliknande vände sig till mig och fortsatte som om ingenting hade hänt. "Så i längden kommer all värme att spridas ut jämnt över hela universum. Allt blir lika kallt eller varmt. Det är 
det som är värmedöden. Är ni med?"
"Mm", sa jag. Jag är en idiotmagnet. Råkar alltid ut för folk som håller på så där. Alla är 
likadana. Det är alltid enklast att hålla med.
"Men till dess kommer det att finnas lokala skillnader. Som att solen är varmare än sin omgivning. Och att du värmer upp stolen som du sitter på för att du är varmare än den. 
   Allt det där vet alla. Men det finns en sak som inte står i böckerna."
Han gjorde en paus. Tom hade vänt sig mot honom igen, men ingen av oss sa "Vad då?" Bowie fortsatte ändå, efter ett par sekunder, precis som om nån hade gett honom stickrepliken. "Det som ingen har fattat är att information också är en form av energi. Det innebär arbete att sätta ihop information. När den är hopsatt är den värd nånting. Den står för en mängd arbete, en viss energi. Och sen kan den förstöras. Information vill sprida ut sig, fördela sig jämnt, precis som värme. En människas minnen dör med henne, och DNA i hennes celler ruttnar bort. Tidningar och papper ruttnar också bort. Gamla filmer förstörs " Det där med filmerna fick mig att rynka pannan. Det påminde om något som jag hade tänkt 
på
Men det försvann genast när jag fick syn på de mest perfekta benen i världshistorien. Flickan som ägde dem hade kort svart kjol, mörka strumpor och svarta högklackade skor. Jag såg hennes baksida borta vid trappan och blev omedelbart förälskad. De benen sa mig mera än Debbie Harrys; de sa mig mer än Gwen Stefanis. Jag ville gifta mig med dem, sluta ta hand om Tom och hänga på pubar. Jag ville sluta bry mig om gamla Stiff-singlar för de benens skull. Under ett tidlöst ögonblick var jag ett med universum och ett par långa ben i mörka strumpor. Jag skulle ha gjort vad som helst. Jag vet att Tom glömde Lisa i nån sekund också, för jag 
märkte när han slutade andas.
   Sen vände hon sig om så att vi såg hennes ansikte.
Hon var inte ens ful. Hon var bara så vanlig. En typisk tjej, uppmålad för sin lördag, klädd i sin kortaste kjol och sina högsta klackar. En av tiotusen likadana; en standardutgåva. Massproducerad. Min framtid krossades som ett hologram. Tusen skärvor regnade ned över mig, fyllda av långa, vackra fullständigt likadana och fullständigt ointressanta ben. Bowie märkte aldrig hur min framtid skapades och föll i bitar. Han malde på. "Och när universum dör värmedöden så kommer all information också att förstöras. Ja, nästan allt. Allt DNA kommer att vara förstört, alla datorminnen tömda, alla filmer och hårddiskar och CD-skivor har vittrat bort. Men nånting kanske finns kvar. Några Coca-Cola- märken, eller nåt papper eller pergament som på nåt märkligt sätt har klarat sig i elva miljarder år och där det kanske står ’faktura, tusen exemplar’. Men den informationen är ingen 
information längre, eftersom det inte finns kvar nån som kan förstå den "
Jag fasade ur honom och såg på Tom. Han mådde verkligen inte bra. I vanliga fall skulle han redan ha kommit med tio dräpande kommentarer, eller kontrat med nåt av sina fåniga matteproblem - "Galaxen där vi bor, Vintergatan, har funnits i, säg, tio miljarder år, och den är hundra tusen ljusår i diameter. Förminska ned den så att den blir en decimeter i diameter. Hur 
länge har den då funnits?" - men nu satt han bara tyst.
Bowie hade också tystnat och såg uppfordrande på mig. Jag hade ingen aning om vad han hade sagt, så jag slog ut med händerna, lite diskret sådär, utan att släppa ölglaset, och sa: "Och? 
Sen då?"
Han fortsatte på sitt egendomligt frånvarande sätt. Nu såg han bara på mig, men han sa ändå 
"ni". Jag visste inte om det skulle täcka in både mig och Tom.
"Jo, förstår ni", sa han, "stora mängder information är alltså en form av energi. Att lagra information är lika riskabelt som att lagra kärnavfall. Men i stället för radioaktiv strålning så 
alstrar information helt enkelt värme."
Han hade en öl framför sig, men han hade inte rört den sedan jag kom till bordet. Han sluddrade inte, men sakerna han sa var väldigt konstiga. Jag kom att tänka på den där berömda intervjun med den riktige Bowie, den som citeras överallt, den som börjar med att Bowie säger: "Föll inte nån förbi fönstret nyss? Tyckte ni inte att ni såg en kropp falla förbi fönstret?" och sen 
blir det bara värre och värre. Konstigare och konstigare
Kopian var förresten inte så lik Bowie. Inte på nära håll. Men han gav samma intryck av att 
vara lite genomskinlig, inte riktigt solid.
Han fortsatte: "Information alstrar värme. Men det rör sig om väldigt små mängder. En del av värmen i en levande kropp kommer från informationen i cellerna och i hjärnan. En del av värmen från en dator kommer från informationen på hårddisken. En fullastad bokbuss är faktiskt varmare än en dansbandsbuss men det rör sig om mindre än nån tusendels grad, det skulle aldrig gå att mäta. Det är för många andra faktorer som spelar in och som är mycket viktigare." Nu rörde han äntligen sin öl. Han lyfte den till munnen, öppnade munnen, lutade glaset så att ölet rann in i munnen. Svalde. Tog bort glaset från munnen och sänkte ned det mot bordet. Han 
ställde ned glaset på bordet lika försiktigt som man landar en månlandare.
Det påminde om en tjuvrökare på en skolgård. Någon som aldrig hade gjort det förr och som upprepade något som han hade sett andra göra. Ett inlärt rörelsemönster. En imitation. Tom verkade börja säcka ihop lite, så jag sa till honom: "Nå, hur gammal skulle galaxen vara 
om den vore en decimeter stor?"
Han höll upp handen och jag förstod att han inte alls hade säckat ihop - han hade faktiskt börjat lyssna på Bowie. "Ungefär en trettiotusendels sekund", sa han utan att titta på mig. Bowie tycktes inte höra honom. Han sa: "Det är först nu, med den enorma mängden information i världen, som problemet håller på att bli mätbart och märkbart. Det är faktiskt mängden av information på planeten som orsakar växthuseffekten. Om temperaturen på jorden går upp så beror det på mängden av information, mer än vad det beror på mängden koldioxid i atmosfären. Har ni hört talas om SETI?" Han fortsatte utan att bry sig om vi reagerade eller inte: "Search for ExtraTerrestrial Intelligence. Man har letat utomjordisk intelligens hur länge som helst. Men inte hittat nån. En förklaring som nån kom med var att civilisationer utrotar sig själva 
när dom har nått en viss teknologi. Kärnvapen."
   Han tystnade för ett ögonblick.
" Men det är inte kärnvapnen", sa han sedan. "Det är varken kärnvapen eller miljöförstöring. Det som dödar civilisationer med en viss nivå av teknologi är värmen från informationen. Det är en logaritmisk kurva ungefär som befolkningsökningen. Fyra miljarder människors hjärnor höjer inte temperaturen på planeten märkbart. Men kanske tio miljarder och en miljard datorer och kopior och säkerhetskopior av dokument, och utskrifter som kopieras, och böcker och tidningar och affischer och skivor som trycks i miljontals exemplar " Jag försökte kolla in brudarna på stället, men nu fanns det inga som ens var tittvärda. Jag såg 
inte ens några snygga ben längre. Det gjorde inte så mycket.
   I kväll gällde det bara att Lisa inte var där.
Bowie sträckte ut handen mot sitt ölglas och vred det ett kvarts varv, utan att lyfta det från bordet. "It´s been a slow turning", fick jag i huvudet. John Hiatt? Måste kolla i mitt register när jag kom hem. Jag skulle inte behöva slå på datorn - jag hade gjort ett par utskrifter för bara nån 
dag sen.
Tom öppnade munnen. Han sa: "Så information alstrar värme. Ju mer information, desto mer 
värme?"
Bowie sa: "Det finns skäl för att betrakta information som en form av energi, och kanske till och med för att betrakta all energi som underordnade former av information. Ett cybernetiskt 
synsätt på entropiproblemet "
Tom var alltid intresserad av hysteriska tankeexperiment. Han älskade att slänga ut frågor i stil med "Om ett hundra mil lång tåg kör rakt in i en bergvägg i hundra kilometer i timmen, hur mycket känner man av smällen i vagnen längst bak?" Nu började han haka på. Han sa: "Men i så fall skulle en elektromagnetisk puls från en kärnvapenexplosion kunna göra nytta i stället för skada, om den förstörde en massa datorer Och om en massa datorer skulle ha knökat ihop på nyårsnatten 1999-2000 så menar du att det också skulle ha varit bra?" Bowie nickade allvarligt. "Ni har alldeles rätt", sa han, högtidligt som en Hollywood-indian, och nickade igen. "Alldeles rätt. Men det är en sån sak som ingen vågar säga." 
   Tom rynkade pannan men sa ingenting.
"Och det är mera än så", fortsatte Bowie. "Erkänn att ni tycker att det ligger nånting i det jag säger. Det som vi pratar om nu är något slags arketypisk kunskap hos människor. Alla skådespelare säger att det svåra inte är att lära sig nya roller, utan att glömma de gamla. Aldous Huxley skrev nånting om att vi inte skulle klara av att se världen som den egentligen är, utan att få den filtrerad genom våra sinnen. Eller tänk på religion. Buddhismens ’nirvana’ betyder ’utslocknande’. I bibeln säger Gud till Adam och Eva att låta bli kunskapens träd. Kristendomens himmelrike är att återfödas som ett barn, med ett rent sinne, ett tomt sinne - men helvetet är att ha ätit av kunskapens träd, att se allting klart och tydligt. Och det är därför helvetet är en brinnande sjö - det är energin från oräkneliga miljarder terabytes med information. Förr var sånt bara fantasier. Men nu ökar mängden information alldeles obegripligt snabbt. Allting ligger BÅDE i datorer och på papperskopior: kommunal ekonomi; kedjebrev och kontorshumor; folks telefonregister; maillistor med tusentals deltagare, som innebär tusentals kopior av informationen; frågespalter om sex; folk gör till och med säkerhetskopior av sina 
barns teckningar i datorerna "
Jag hade fortfarande den där känslan av att han inte brydde sig om vi lyssnade, att han knappt var medveten om vi alls var där. Jag började bli less på alltihop. Det kändes ännu varmare och kvavare än vanligt i den lilla lokalen. Dessutom hade jag sett en skymt av ett annat rödblont hår, 
som skulle kunna vara Lisas. Det kanske också bara var en kopia.
   Men jag ville inte chansa.
"Vi rör på oss", sa jag till Tom, som började dega ihop igen. "Vi går ned i källaren och kollar 
läget där."
"Det här", sa Bowiekopian utan att bry sig om att jag hade yttrat mig, "innebär att världen kommer att gå under. Världen kommer att gå under Information lagras på information, och mycket snart kommer temperaturhöjningen att bli drastisk. De sista dagarna kan komma att gå väldigt fort. Världen kommer att förgås i eld Men sen jämnar temperaturerna ut sig, entropin ökar, ytterligare en kurva med information planar ut, värmedöden närmar sig och universum får 
frid "
Tom och jag hade rest oss upp, men killen pladdrade på. Han var plötsligt väldigt lik Bowie, och han höll händerna precis som på omslaget till "Heroes"-plattan. Jag mindes inte hur många exemplar den har sålt i, men det slog mig att jag hade minst sex varianter av omslagsbilden hemma: vinyl; CD; japansk importversion; en rysk bootlegvariant; och minst två bilder i olika lexikon. Sen tänkte jag på att Bowies pose på "Heroes" också är en kopia. Nån da Vinci-tavla, 
fick jag för mig.
   Ingenting är äkta längre.
Vi lämnade killen, som gestikulerade och pratade på rakt ut i luften utan att bry sig om att vi gick. En märklig syn, men alkohol kan ha de mest förbluffande effekter på folk. Vi gick ner i källaren. Den delen av puben är ännu mindre. I kväll var den fullständigt smockad med folk. Det var obehagligt rökigt, mycket varmt och kvavt. Två TV-skärmar visade MTV utan ljud, och ett par killar letade porrbilder på nätdatorn i hörnet. Tom och jag stannade nedanför trappan och letade efter ett ledigt bord. Jag spanade överallt i dimman och såg plötsligt ett bekant ansikte. Det var ingen jag kände. Det var killen som liknade Bowie. Men jag visste ju att han satt kvar vid bordet på övervåningen - han hade inte gått förbi oss i trappan. Ändå var det honom jag såg. Eller också var det en exakt kopia. Han höll till och med armarna på samma sätt, som på omslaget till "Heroes"-plattan. Och vid bordet bredvid ekade en tjej samma gest, kopierade den, och medan jag såg på henne var det som om hon flimrade till i dunklet och förvandlades till ännu ett exemplar av David Bowie, cirka 1977; och plötsligt såg alla som satt vid borden exakt likadana ut och gjorde samma gester, så att en välkoreograferad armé av Bowiekopior rörde sig i takt till musiken, som förresten inte alls var Bowie utan nånting med All Saints, tror jag, fast dom finns väl inte längre, och hur som helst ska jag inte uttala mig om tjejgrupper, jag har aldrig hittat inget originellt hos nån av alla dom där, massproducerad industrivara alltihop, men alla kopiorna rörde sig i takt med musiken och ännu fler kopior av samma ansikte och gester rörde sig på TV-skärmarna och på datorn, och jag märkte att jag svettades kopiöst, hettan började bli alldeles outhärdlig, det sved i fötterna och röken var tätare än nånsin och nånting började 
lukta bränt.
   Jag tittade ner precis i tid för att se de första lågorna.


--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skr�  *  �dsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx f�istkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: