[SKRIVA] Novell: Kall fusion

(Utkast till en liten novell. Tänkt för föreningen Novellmästarnas vinterutskick. Kommentera gärna. Radfallet kan ev vara bristande pga klipp-och-klistra-problem. --AE) 

Kall fusion
Jag närmade mig professor Eckelhart försiktigt, efter hans föredrag på konferensen för Amerikanska föreningen för Vetenskapens Framsteg. Som dubbel nobelpristagare och allmän erkänd som världens kanske störste vetenskaplige snille, var han nog den ende som skulle kunna förstå min uppfinning. Men jag fick inte skrämma honom, och framstå som en sådant där dårpippig propellerskalle det gick tretton på dussinet av. Så jag hade tagit på mig min bästa kostym och gjort i ordning en mapp med mina vetenskapliga resultat, oklanderligt utskrivna i prydliga tabeller och i oantasligt fysiskt formelspråk. -Professor Eckelhart, sade jag försiktigt. Det var jag som ringde. Ja, om de där besynnerliga resultaten jag registrerat i superkylt deuterium... 
- Och ni är...
- Åh, förlåt, ingenjör Peterson, George Peterson, på Royal Technical Institute of Stockholm, som jag sade på telefon. Jag har med mig allt här, så om ni har tid några minuter över. Jag var förstås nervös. Jag hade bluffat professor Eckelhart. Jag hade ju inte enbart några märkliga resultat att visa upp. Jag hade ju gjort ett vetenskapligt genombrott: gratis energi ur havsvatten! Men det gällde att lägga upp det taktiskt. Om jag började orera om allt på en gång skulle han säkert tro att jag var en sådan där propellerskalle. Först när jag fått professorn intresserad på allvar av mina första resultat, de som stod i min mapp, kunde jag steg för steg inviga honom i den fulla vidden av mitt arbete. Ingen kunde väl tro på att en "enkel" civilingenjör från lilla Svedala skulle ha kunnat lösa världens energiproblem? Världens vetenskapsmän var belägrade av tokdårar som bevisat att Einstein hade fel eller som byggt evighetsmaskiner. Men jag var inte sådan. Jag hade verkligen knäckt nöten med kall fusion. Världen har skrattat åt kall fusion ända sedan Fleischmanns och Pons förhastade utannonserande 1989. Fusion är den sammansmältning av väteatomer som ger solen sin energi. Forskarlag över hela världen experimenterar med att hetta upp gas till plasma och försöka återskapa solens reaktioner. Hittills har inget lyckats något vidare. Fleischmann och Pons trodde att de lyckats skapa fusion i en variant av väte - deuterium - vid rumstemperatur, men när det visade sig att de misstagit sig ekade skrattsalvorna rått i vetenskapsvärlden. Därför hade jag varit försiktig. Jag hade gjort mina experiment i ett litet avlägset laboratorium på Tekniska Högskolan, gärna kvällstid då alla gått hem. Jag hade sagt att jag forskade om supraledning i deterium. Och jag hade hållit på i många år innan...innan, jag skall inte berätta om hela arbetet. Det har jag inte gjort för någon ännu. 
Jag vill inte riskera att någon skrattar ut mig.
Mina resultat var otvetydiga, och min kallfusionsprototyp fungerade verkligen. Den var inte större än en brödrost och jag hade med mig den i min tjocka portfölj. Men innan jag gick ut med nyheten måste jag få min forskning granskad och godkänd av en auktoritet. 
Och det fanns ingen större auktoritet än professor Eckelhart.
Vi talade länge i konferenscentrets kaféteria. Som planerat började jag med mina tidigaste resultat, och jag lyckades onekligen fånga professorns uppmärksamhet. - Vet ni, ingenjörn, sade professor Eckelhart. Det här ni visar mig är mycket intressant. Tyvärr har jag nu snart ett möte, men ni kanske skulle vilja ha vänligheten att titta upp till mitt lilla kontor här i stan i morgon bitti? - Mer än gärna professorn, svarade jag entusiastiskt. Jag har mer saker att visa! Han gav mig sitt visitkort med adressen, och jag kände mig nöjd över att jag så där spontant lyckats få in att jag hade ännu större nyheter på lut.
Amerikanska storstäder kan vara förfärliga i rusningstid, men jag var bara ett par minuter försenad när den gula schackrutetaxin släppt av mig utanför detta groteska palats av stål och glas där professor Eckelhart huserade - när han inte höll hov på MIT, vill säga. Och nästan högst upp måste jag också. Med andan i halsen anmälde jag min några minuter senare hos hans sekreterare, och släpptes in. - Åh, ingenjör Peterson, sade professorn. Jag har läst de rapporter jag fick låna av er. Det är verkligen intressant. Titta här... Jag vet inte om ni inser att det här kan betyda att... - Jo, det är precis som ni tror, professorn, sade jag efter att ha lyckats hämta andan något så när. Och nu skall jag berätta... Några minuter senare efter att vi bollat formler fram och tillbaka mellan oss, plockade jag försiktigt fram prototypen till min kallfusionsreaktor ur portföljen. Den var redan laddad med deuterium från vanligt vatten. 
Jag ställde in några vred och slog på den. En mätare visade 18 Watt.
- Vi kanske för formens skull skall upprätta ett litet testprotokoll, sade jag och drog fram ett papper. 
- Varför inte, sade professorn.
Han antecknade medan mätaren långsamt steg, den planade ut vid 101 Watt, nog för att driva två-tre glödlampor. Vi testade också att koppla in glödlampor och de lyste alldeles utmärkt. - Det här är bara en prototyp, sade jag stolt. En färdigutvecklad reaktor kan nog ge tiotusentals Watt, nog för att driva en bil. Och man kan parallellkoppla hur många som helst. - Det är ju fantastiskt! utbrast professor Eckelhart. Världens energiproblem kan lösas. Vi behöver ingen mer kol och olja, utan kan driva bilar eller värma upp hus med havsvatten. U-världen kan industrialiseras effektivt, och varje by kan få elektricitet. Levnadsstandarden kommer att öka och det blir inga krig om naturresurser. Ni säger att ni inte visat det här för någon annan ännu? - Jag har inte vågat. Jag skulle behöva er bedömning. Ni vet vad som hände med Fleischmann och... 
- Jo, tack, suckade professorn. Det var en tråkig historia.
- Jag har en patentansökan klar, som jag tänkte posta så fort vi är klara för idag. Annars känner ingen annan till något. Det här är den enda prototypen och alla forskningspapper finns i min portfölj. - Ja, håller er upptäckt vad den lovar, ingenjörn, och teorin verkar - om ni ursäktar - vattentät, skall jag gärna stödja er. Tänk att jag i min livstid skulle få uppleva lösningen på alla energiproblem och hur världen nu kan gå mot en gyllene framtid. Det är en historisk dag, ingenjör Peterson! Professorn såg ned på protokollet han antecknat i för prototypens testkörning. - Det här är ett historiskt dokument. Det kommer att hänga bakom glas på Smithonianmuseet, sanna mina ord. Underteckna det min vän, och om ni inte har något emot det undertecknar jag det också. 
Vi gjorde så. Och längst ned skrev jag stolt dit plats och datum:
New York, World Trade Center, morgonen 11 september, 2001.

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Novelltävling, info http://www.skriva.bravewriting.com - gå med!
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: