[SKRIVA] Novell: Drakeld i berget

En ny novell, mot samma bakgrund som den förra.
  Jag tror nästan jag börjar få litet snits på novellskrivandet nu; har
  inte skrivit så många. Jag kanske sänder denna till SKRIVA:s
  novelltävling. Kommentera gärna.

Drakeld i berget
 
I dalen där de sjungande drakarna bodde var det en strålande sommar.
Solen strålade och gräset låg gröngult. På sina håll och kanter hade det
till och med blivit brunt. Än så länge var betet gott för den lilla
drakkolonin, som höll sig i sluttningen ovanför den lilla människobyn.
Men det var nästan för varmt. Solen hade gassat i veckor, och här
långt upp i norr gick solen inte ned så många timmar per dygn när det
var högsommar. Nog för att drakarna behövde hämta energi, inför sin
årliga migration söderut, och för att underhålla drakelden, som
bildades av gaser i en särskild blåsa. Men nu tyckte de att gräset
började bli litet väl torrt.
Även om de andades eld gillade de inte alltför mycket värme.
%Snälla moln ovan, skänk oss regn!% sjöng en drakhona som vi för
enkelhets skull kan kalla Tvåsvans. Hennes långa svans delade sig
nästan omärkligt i två längst bak, något som dock inte störde henne
speciellt. Men Tvåsvans fick hon heta.
Det är förresten fel att säga exakt vad draksången betydde. Sången
kunde bara drakarna förstå, men den var nästan som ett språk och för
drakarna var innebörden tydlig.
%Snälla moln ovan, skänk oss regn!% upprepade Tvåstjärt.
Det var länge sedan det regnat. Och betet på bergssidan började ta
slut. Litet regn skulle få gräset att frodas igen.
 
Nere i människobyn hörde man drakarnas klagosång på det torra vädret.
Förhållandet mellan människor och drakar var för det mesta gott.
Drakarna
var helst vegetarianer - kött åt de bara om hungern kröp på, och de
anföll inga som inte anfallit dem först.
Människorna led också av torkan. Visserligen var det bra för att få
höet torrt, men spannmålet - det lilla korn av nordliga slag man
kunde odla häruppe - hotade att slå fel. Dessutom började brunnarna
sina, och korna och getterna verkade lida i hettan.
"Vi behöver regn", sade åldermannen Gelbert. "Gudarna är oss inte
nådiga. Kanske bör vi ställa till en offerfest?"
"Det är ingen som tror på att gudarna vill ha djur och säd i offer",
sade hans kloka hustru Jonna. "Och offrar vi mat får vi bara själva
mindre att äta. Det är som naturen är - ibland är det torka, ibland är
det skyfall."
"Det kan inte skada att göra en symbolisk offerfest i alla fall",
sade Gelbert. "Vi kan göra djur av halm, som vi offrar, och rista
bilder av mat. Då tär vi inte på förråden."
Det blev så bestämt. Nästa kväll hade människorna i byn sin offerfest,
en symbolisk offerfest.

Drakarna uppe på slänten noterade människornas aktiviteter, men det
verkade inte vara något som berörde dem.
De såg hur eldar tändes och djurfigurer av halm slängdes på eldarna. De
såg hur människorna dansade runt eldarna, och sjöng säregna, entoniga
visor, som verkade fjärran från drakarnas egen, harmoniska sång.
Symbolisk var inte mängderna av mjöd och vildvin, bryggt på traktens
örter, som byborna förtärde under offerfesten. Ju fler symboloffer de
brände, desto mer dryck gick åt.
Och det var kanske därför det hände. Ingen var i skick att kontrollera
elden.
En extra kraftig gnista steg från offerelden och steg först majestätiskt
mot skyn. Den verkade vägra slockna. Efter bara några sekunder gav sig
den svävande gnistan ut över den snustorra nejden, bort, allt längre
bort. Den svävade i kanske en halvminut, och slog sig sedan ned på en
brunbränd äng som nästan ögonblickligen fattade eld.
Först var det ingen i offersällskapet som märkte det. Elden fick ta sig
och snart var halva ängen i vilda lågor.
Drakarna märkte dock vad som var på gång. Det blev oroligt i
drakflocken.
%Munsprutareld på marken!% sjöng en drake.
%Eld som inte ska vara där% bekräftade en annan drake.
%Det är inte vi som tänt% sjöng Tvåsvans.
Den allt högljuddare draksången fick till sist människorna att reagera
längre ned i dalen.
"Eld på allmänningens överäng!" ropade någon.
"Det måste komma från vår offereld", sade ålderman Gelbert.
"Ja, ingen har riktigt tittat till elden i det festtillstånd ni karlar
är", sade Jonna. "Se så, sätt fart
på våra frivilliga eldsläckare nu. Det är du som är ålderman!"
De frivilliga eldsläckarna nyktrade snabbt till och rusade hem efter
rackor, hinkar, sandpåsar och annat eldsläckningsmaterial. Men det var
för sent.
Hela ängen var övertänd när de kom fram för att börja släcka, och elden
hade redan börjat sprida sig till närbelägna ängar.
"Hela vår skörd hotas", ropade Gelbert som naturligtvis också deltog i
släckningsarbetet.
Alla kämpade på i eldskenet, men det verkade vara en hopplös kamp.
Då vände vinden. De sädesfält som nyligen var hotade verkade för
ögonblicket klara sig, men elden smög sig istället uppför berget.
Mot drakflocken!

Det blev oro i flocken. Drakarna började svänga sina vingar för att vara
beredda att fly.
%Vi har inte tänt på%, sjöng en drake. %Men ändå jagar elden oss.%
Det var för drakarna en smula ovant att se elden som en fiende. I
vanliga fall var de eldens härskare. Då och då - inte alltför tätt, då
eldgasen måste återbildas - kunde de spruta ut väldiga eldsflammor ur
sina gap. Oftast var det bara för att skrämmas med.
Men den här elden var större än de någonsin sett maken till.
Det var som en mindre sjö av eld, vitglödande vid basen och orange mot
topparna, som allt snabbare blev till en mellanstor sjö. Och den kröp
allt närmare drakflocken där uppe på bergsidan.
Några av drakarna lyfte för att sätta sig i säkerhet.
Tvåsvans flaxade med sina vingar och noterade vindriktningen, något som
varje drake gör för att rätt kunna måtta sin flygning. Plötsligt fick
hon en idé, om nu drakar kan få idéer på det sätt som vi människor tror.
Hon hade noterat något om vindriktningen.
%Hör på mina vänner!% sjöng hon. %Jag har fått ett uppslag. Vi måste
stanna kvar och bekämpa elden.%
%Hur då? Hur då?% frågade en drake. %Med vad skall vi bekämpa elden.%
%Vi skall bekämpa eld...med eld% sjöng Tvåsvans. %Se raden av buskar
där. Om vi kan bränna av dessa, kan elden på bergsidan aldrig orka hoppa
över. Kom nu, hjälp till!%

Tvåsvans lyckades mobilisera flera av drakarna i flocken och vigt
galopperade - om galoppera nu är vad drakar gör - de över till raden av
buskar och med gemensamma ansträngningsr satte de eld på dem.
Det gällde att elden inte fick fäste på ängen som låg på deras sida av
buskarna. Om någon gnista  föll ned rusade en drake fram och stampade ut
den med sina stora, kloförsedda tassar ? eller vad drakfötter nu kan
kallas. Vid ett tillfälle kom en extra stor gnista och läget verkade för
några ögonblick hotande.
Då rusade Tvåsvans fram, stampade och flaxade med sina enorma,
membranförsedda, tunna drakvingar för att blåsa ut den eldpyr som annars
kunde ha spritt sig. Drakar är inte rädda för eld, men det skulle ha
varit tråkigt om den stora elden spred sig till deras äng.
Raden av buskar brann med ett friskt sprakande, och eftersom löven var
snustorra dröjde det inte länge förrän allt som återstod var en samling
upprättstående, förkolnade pinnar.
Några minuter senare anlände den stora elden. Men vid raden av nedbrunna
buskar tog det tvärstopp. Elden fick inget nytt bränsle. Och eftersom
vinden låg på mot brandgatan av brända buskar, hade den stora elden
snart förtärt sig själv.
Människorna en bit bort såg vad drakarna gjorde.
?Titta, drakarna anlägger en moteld!? utbrast ålderman Gelbert.
?Har jag inte alltid sagt att det finns mer vishet i dessa våra gröna
vänner, än i en hel akademi av trollkarlar!? sade Jonna.
De tittade på medan buskbrandgatan slocknade och den stora elden
stångade sig matt mot den förkolnade marken. Gelbert organiserade några
karlar ? bland dem som var åtminstone lindrigt nyktra ? som fick order
att gå in och eftersläcka.
Drakarna hade dragit sig tillbaka, nöjda med dagens värv. Deras äng hade
räddats, men för människorna i dalen var det minst lika viktigt att
deras betes- och sädesängar till stor del också räddats. Det blev en
historia som skulle valsa runt i alla dalar runt omkring i många år.
Två dagar senare kom äntligen regnet.

--Birgitta Svensson
gittans@xxxxxxxxxxx
 ...................... 
/  Birgitta Svensson  :
/ gittans@xxxxxxxxxxx :
///////////////////////

-- 
http://www.fastmail.fm - Same, same, but different?

-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: