[SKRIVA] Några novellskrivartips (återpostn)

Några novellskrivartips

Det finns en del på SKRIVA-listan  som tänkte delta i Fantastiknovelltävlingen 
2008 (eller kanske redan sänt in bidrag). Därför några tips om novellskrivande. 
Tag det inte som ultimativa regler, ty alla "regler" kan man ju bryta mot om 
man har tillräckligt goda skäl. Tag det som saker värda att tänka på.
  En hel del skrivtips finns också i SKRIVA:s FAQ, i form av kortfattat 
formulerade punkter.
  Skrivtipsen är sprungna ur flera decenniers verksamhet som novellförfattare, 
novellredaktör, novellektör och dylikt (inte minst att ha grundat och puffat på 
SKRIVA i 11 år).
   Det viktigaste  för att skriva är att - skriva. Skall man utveckla sitt 
skrivande bör man skriva mycket - man bör skriva varje dag, men det spelar 
ingen roll vad man skriver. Man kan skriva dagboksanteckningar, E-post, 
artiklar, dikter, och då och då kanske en novell. Huvudsaken är att man håller 
fingrarna igång och att man får många Kilobytes "mileage". (Vet inget bra 
svenskt ord för detta som betyder ungefär "att ha lagt många mil bakom sig".)
  I samband med att man skriver mycket, lär man sig också att stava och 
formulera meningar någorlunda grammatiskt rätt (stavningsprogram kan vara till 
hjälp, men har sina brister). Så småningom utvecklar man sin egen stilistik, 
och börjar även fundera på *hur* man skriver. Då kanske man börjar 
experimentera med eller putsar på sin stilistik och variera sig litet.
  Om man schematiskt och förenklat skall beskriva novellskrivprocessen kan man 
uttrycka den:

  Idé -> problem/konflikt -> intrig -> början -> slutet -> mitten

  Det är i alla fall som jag ser på processen.
  En novell börjar med en idé, något litet uppslag om vad den kan handla om. 
Sådana idéer kan komma från var som helst - något man läst, hört, något som 
faller en in när man står i kön till bussen. Idéer är ganska billiga. Det finns 
gott om dem. (Man kan skriva ned dem i en anteckningsbok om man har lust.) Men 
tyvärr är en idé som sådan ofta helt obakad, och räcker inte för en novell.
  En idé måste nämligen uttryckas i en konflikt/ett problem, och skildras i en 
intrig. Man kan ta vilken idé som helst, t ex "Tänk om statsministern var en 
utomjording". Man inser genast att *det* inte är en novell.
  Novellens konflikt eller problem handlar om att det finns någon, en 
huvudperson (HP) som vill något men hindras från att nå det, eller så drabbas 
HP av något problem som måste lösas.
  (Inom parentes kan man säga att  deckaren är urtypen för problemets roll i 
novellen. Det finns inget snack om brist på problem/konflikt. Det står klart 
från början att ett brott begåtts och det brottet måste klaras upp. En bit 
kaka.)
  Om statsministern är en utomjording kan ju ett problem vara att han måste 
hålla det hemligt, ty få skulle nog acceptera en utomjordisk statsminister. Vad 
händer om han hotas av att bli avslöjad? Andra problem kan ju vara frågan om 
var han har sin lojalitet - hos landet eller den utomjordiska planet han kommer 
från? Man kan ju också fråga sig vad en utomjordisk statsminister *vill* och 
hur det kom sig att han blev statsminister? Har han några särskilda förmågor 
eller resurser som inte en mänsklig statsminister skulle ha?
  Jag tänker inte skriva novellen åt er, men ni ser genast att det finns ett 
antal problem/konflikter som den enkla idén kan ge upphov till. Och det är när 
man hanterar dessa i en händelseutveckling som man får en intrig.
  När du kommit på grunddragen i intrigen - de bör man ha färdiga innan man 
börjar med novellen - är halva novellen skriven. Intrigen skall mynna ut i att 
det grundläggande problemet lösts eller i alla fall hanterats på något sätt.
  Att påbörja en novell och tro att man "nog kommer på vad som skall hända 
bara man får komma igång" är lönlöst. Man behöver inte ha alla detaljer om 
intrigen färdiga, men man måste i alla fall ha ett hum om vart berättelsen är 
på väg. Utan det går man vilse. Exakt hur mycket man vet i förväg, varierar 
från författare till författare. En del gör upp detaljerade scheman i förväg, 
andra nöjer sig med att ha en mer eller mindre vag idé om intrigen i huvudet. 
Det är naturligtvis inte förbjudet att hålla sig till det senare. (Själv ligger 
jag någonstans i mitten. Jag har ett halvdetaljerat hum om vad som skall hända, 
men det håller jag i huvudet.) Och naturligtvis kan man tillåta sig 
utvecklingar och sidospår, som man kommer på medan man skriver.
  Men alltför mycket sidospår och komplikationer tycker jag inte passar i en 
novell, helt enkelt för att den är för kort. Det blir överlastat med 
komplicerade handlingar i korta berättelser - det passar bättre för en roman. 
Försök inte pressa in en roman i novellformat.
  Varje idé och varje intrig tenderar att få sin naturliga längd. Det kan vara 
10 K (10 000 tkn), 20 K eller mer . (För novelltävlingen är maxlängd 50 K - 
tolka inte det som att man *måste* skriva 49,9 K...)
  De två viktigaste avsnitten är början och slutet. Slutet behöver man inte ha 
skrivit ned, men det är bra att ha klart för sig hur det skall vara - då får 
man ett mål som handlingens riktningspil kan peka mot.
  Början är viktig helt enkelt för att det är ens chans, ens enda chans, att 
grabba tag i läsaren och få med sig denne. Är inledningen trist och trevande 
blir läsaren ointresserad och gör något annat istället.
  Jag förespråkar att en novells problem/konflikt skall presenteras så tidigt 
som möjligt, helst redan i första stycket. Det finns inget så effektivt som att 
ställa läsaren inför något som måste lösas. Då blir läsaren nyfiken. Långa, 
poetiska utsvävningar kan man ägna sig åt senare i novellen, men inte när man 
nu har sin första och enda chans att vinna över läsaren.
  Tyvärr kräver inledningen också en massa annat, som gör den extra besvärlig. 
Förutom att presentera problemet, måste man presentera huvudpersonen och 
novellens allmänna bakgrund. Att få fram allt det på ett ledigt sätt på kanske 
bara några stycken är svårt. (Det är något lättare i en roman, då man i varje 
fall åtminstone har hela första kapitlet på sig.)
  Och i och med att det är svårt att få med allt en bra inledning skall ha - 
problem, person, bakgrund - tycker jag inte att man skall krångla till det. 
Presentera saker och ting rakt och enkelt. En favoritmetod för mig är att 
inleda en novell med en replik - något kärnfullt uttalande av huvudpersonen som 
sammanfattar en del av det viktigaste. Repliker och dialoger är ö h t ett 
effektivt sätt att  föra in information och puffa en handling framåt.
  När man har skrivit inledningen och känner till slutet, är det bara att 
traska igenom allt det där som skall vara i mitten... 
  Vad gäller hur novellen skall fortskrida finns två motpoler: show and tell 
(visa/gestalta och  återberätta/referera). Man kan säga att "show" är att visa 
vad som händer i praktisk handling, medan "tell" är att bara säga "nu gör 
huvudpersonen det, och sedan det, och så händer...".
  Jag tycker oftast att det blir bäst om man blandar avsnitt av "show" och 
"tell". Det kan faktiskt bli för långrandigt och tråkligt om man envisas med 
att skildra allt i praktisk handling. Då hamnar man lätt i huvudpersonens knä 
till och med när han går på toaletten. Att ha för mycket "show" och inte våga 
skära i händelseförloppen, är en orsak till att moderna romaner sväller ut till 
5-600 sidor.
  Tänk gärna ut novellen i form av scener, där man hoppar mellan olika scener. 
Det som händer mellan scenerna kan hoppas över eller refereras kort. Man bör ha 
gestaltning (show) i viktiga partier, och däremellan kan man transportera 
händelseförloppet i form av mellanliggande referat (tell). Med rätt avvägning 
mellan "show" och "tell" blir berättelsen njutbarast. Det är ett lika stort fel 
att ha för mycket "tell", ty då kommer man inte som läsare in i händelserna och 
känner det inte som att man är på plats. Handlingen tenderar också att traska 
på i för hög fart.
  Stilistik är en svår sak (man har som sagt nytta av att skriva mycket) men 
en grundregel är i alla fall variation. Variera korta och långa meningar. 
Variera ordval. När man sitter och formulerar en mening behöver man inte ta den 
*första* formulering man kommer att tänka på. en del ord kanske kan bytas ut 
mot synonymer, man kanske kan uttrycka saker på annat sätt, eller man kanske 
kan komma på någon "smart" formulering.
  Jag tycker att det kan vara bra att skriva igenom novellen så snabbt man 
kan, så att man har en grund klar. Därefter kan man sedan sitta och arbeta om, 
väga ord, komma på andra formuleringar.
  Ofta blandar folk ihop bra stilistik med "att skriva invecklat och 
snirkligt". Stilistik är inte att hitta de vackra och krångliga orden - det är 
att hitta de rätta och effektiva orden! Varför blev Astrid Lindgren så 
framgångsrik? Hon skrev rakt, enkelt men med en alldeles egen stil där orden 
hela tiden föll rätt. (Och hon kan mycket väl läsas av vuxna, tycker jag.)
  Jag blir inte imponerade av författare som tydligen blir enormt imponerade 
av sin egen ordkonst. En författare som börjar babbla en massa strunt får mig 
att antingen hoppa över de partierna eller slänga boken i väggen.
 En central fråga är tempus och PoV (Point of View, berättarperspektiv). 
Imperfekt och tredje person ("han gick") är vanligast och är det man bör satsa 
på om man inte vill krångla till det och gå den säkra vägen. Första person kan 
man försöka med om man vill göra skildringen mer närgången och intensiv, men 
denna PoV är svårare att behärska. Man får bl a tillgång till HPs tankar, och 
det blir lätt att flyta ut i irrelevanta och tråkliga inre monologer. En tredje 
variant är "erlebte Rede" (tyska för ung "upplevt berättande") där man skriver 
i tredje person men då och då ändå "omärkligt" glider in i HPs tankar. 
("Wallander tyckte att det var för djävligt att han var så lönnfet. Och så 
drack han för mycket. Han bestämde sig för att börja på ett gym och hoppa över 
den där fredagsgroggen. Det skulle nog se lustigt ut när han stod på gymmet och 
hopade fram och tillbaka över ett litet glas med sprit, tänkte han och 
skrattade till.")
  Det finns mer att säga om ämnet och flera PoVar, men dessa ord får räcka så 
länge.
  Återstår så personer och miljöer.
  För en novell tycker jag att personskildringen faktiskt får vara litet 
grundare. Det finns inte plats för djupa psykologiska analyser eller långa inre 
monologer. Tag med det som är viktigast, och strunta i resten. Fundera på vad 
de olika personerna *vill*. Sf-författaren Gordon Dickson förklarade en gång: 
Varje person i en berättelse måste vilja ha något, om det så bara är ett glas 
vatten. Vad huvudpersonen vill är normalt att nå en lösning på det problem som 
presenteras i början (och finns en "skurk", antagonist, vill denne vanligen 
hindra HP att uppnå detta). Fundera också på *varför* personerna vill det de 
vill.
  Dialog är ett utmärkt sätt att presentera personer. Tänk på att olika 
personer måste ha olika sätt att uttrycka sig. Ett vanligt fel är att en 
författare låter alla tala med ungfär samma röst, normalt författarens egen 
röst. Det betyder att alla personer i berättelsen egentligen bara är olika 
versioner av författaren. Huh!
  Jag själv brukar anklagas för att inte vara världens djupaste 
människoskildrare. Låt vara att noveller inte ger så mycket utrymme, men jag 
brukar delvis lösa det genom att jag skriver de flesta av mina noveller i 
serier med samma huvudpersoner. Under loppet av ett antal noveller hinner man 
kanske få något större inblick i personerna.
     Jag tycker att sidopersoner gärna kan få vara litet klichémässiga. Det är 
tryggt  med en professor som är tankspridd, en sekreterare som filar på 
naglarna och en byråkrat som är stel och krånglig. Det är inte personer som 
driver handlingen, utan finns där mest som bollplank och rundningsmärken.
  Att skriva noveller i serier, med samma huvudpersoner, är f ö en metod att 
rekommendera. Då har man en etablerad bakgrund och slipper sitta och hitta på 
nytt för varje gång. det förenklar och läsarna kan lättare känna igen sig. Vill 
man studera en författare som kan skildra personer med några relativt effektiva 
formuleringar (men även han kan bli långrandig) kan man gå till Robert 
Heinlein.
  Vad gäller miljöskildring är oftast det bästa tipset att skriva om miljöer 
man känner till. Inom sf kan det vara svårt, då miljöerna i många fall inte 
finns. Då får man läsa på. Jag har t ex läst på en hel del inför mina 
månnoveller (de i Mord på månen; det hjälper att rymdforskning sedan många år 
är ett starkt intresse hos mig).  Internet är ett bra researchverktyg. Man kan 
hitta turistinformation och kartor om främmande platser, eller reseskildringar, 
eller info i nätbaserade uppslagsverk som Wikipedia.
  Ransonera adjektiven. För många adjektiv tyder på fantasilöshet. Snarare än 
att skriva att ett hus är "förfallet" bör man skildra på vad sätt det är 
förfallet. Jag tycker också att man i någon mån kan ransonera personutsenden. 
Det blir ett onödigt avbrott i berättelsen att få veta att hjälten har 
"stålhård blick, en beslutsam haka och vänliga intelligenta ögon. Hans blonda 
hår fladdrar i vinden, ovanför den blå-grön-randiga tunikan. På fötterna har 
han..." Spelar det någon roll för berättelsen? Att HP är beslutsam men snäll i 
största allmänhet kan väl framgå i det han säger och gör?
  Poul Anderson har ett bra tips för miljöskildring: försök i varje scen få 
med något från vart och ett av de fem sinnena. Att man kan se och höra saker är 
givet, men få med också känsel (struktur hos material, hur det känns under 
fötterna?), smak (havssalt i vinden?) och doft (syrenerna om våren?).
  Nu bryter jag själv ofta mot en del av mina egna råd. För noveller som av 
publiceringsskäl måste vara på maximalt 6-8 K finns det inte plats för en del 
krumelurer och krumbukter. Och dessutom är författande i mångt och mycket en 
spontan process. Man skapar något i nuet, och måste nyttja de impulser och 
idéer som dyker upp för stunden. Man vill gärna hamna i ett flöde ("flow" 
kallas det också) där orden sprutar ut helt naturligt, utan större 
ansträngning. Att då stanna upp och börja fundera på goda råd ur 
författarhandböcker kan fördärva processen. De goda råden får man ta till sig 
litet i taget  och försöka integrera i sitt spontana arbete.
 
--Ahrvid
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: