[SKRIVA] Krig och sf

Ett av mina sidointressen är andra världskriget, vilket antagligen kommer av att jag som liten pilt utöver Stålmannen ochså läste flygserietidningar där Slaget om Storbritannien pågick för evigt (sedan är också krig intressant teknikhistoria, ett annat intresseområde). Jag tror jag på denna lista recenserat både en och tre böcker om detta ämne. Nu senast läste jag Antony Beevors skildring Berlin - Slutstriden 1945 (Historiska Media, 2003). Andra världskriget (WWII) är intressant för sf ur tre-fyra synvinklar. 1) Det är mycket teknikhistoria. Under WWII utvecklades så sf-relevanta prylar som atombomben, raketen och datorn - bra att studera när man skall ut i högre sf-rymder. 2) Det är ett evigt populärt ämne för alternativhistoria. Vad skulle ha hänt om Hitler vann? Eller man kan gå in på smådetaljer: Vad skulle ha hänt om Halifax och inte Churchill blev premiärminister i maj 1940? Eller om 20 juliattentatet lyckats? 3) När jag nu läser Beevers bok, ser jag ett tredje relevansområde: historien om Tredje Rikets undergång, och inte minst slaget om Berlin, har tydliga apokalyptiska drag som man kan studera jämte sf-genrens traditionella världen-går-under-historier. (Och 4) WWII var en tid då mycket hände inom sf-genren i framför allt USA - Astounding, Asimov, de första världskongresserna m m - vilket förstås påverkades av krigets stämningar.)
Beevors bok om slutstriderna kring Berlin är en av de bästa i genren jag läst (och då har jag läst en hel del). Den är detaljerad, välresearchad och täcker ämnet både i större och mindre perspektiv. Vi får följa med enskilda människor, liksom även resonemangen bland de ryska, tyska och (i någon mån) amerikanska generalerna eller stämningarna i Hitlers rikskanslibunker. Vi får följa de strategiska och taktiska operationerna, liksom även enskilda människors ofta mycket tragiska öden. Det enda som möjligen saknas är teknikporren - pansartjocklek på en Königstiger, räckvidden för ett Mustangjaktplan, maxhastigheten för en katusjaraket, osv (jag är litet svag för teknikporr, men har turligt nog många andra böcker om WWII-teknik). I december 1944 stod de allierade makterna vid Tysklands gränser. Hitler hade bokstavligen försovit sig vid invasionen i Normandie och satt in pansardivisionerna för sent (och vägrat följa Rommels råd att lägga dem nära kusten för att slå invasionsarméerna innan de bet sig fast). Hitlers ständiga strategiskt amatörmässiga ingrepp (AH kallades av militären för GFAZ, Grösseste Feldtherren Alle Zeiten - ironiskt avsett) och idiotiska order om att förbjuda taktiska reträtter hade försvagat den tyska östfrontens centrum, och Armegrupp Mitte hade sålunda praktiskt tagit kunnat förgöras. Innan situationen han stabiliseras kunde Röda Armén ta större delen av Polen. Därtill hade Hitler förslösat sina sista strategiska reserver i Ardenneroffensiven på västfronten, som var dömd att misslyckas genom att tyska tanks hade ont om bränsle (allierat bombflyg hade gått hårt åt tyskarnas oljedepåer och industrin för syntetisk olja, den kanske något "okända" men ack så viktiga effekten av bombkriget) och Luftwaffe saknade möjlighet att ge tanksen stöd - bägge är saker som är förödande om man skall försöka sig på blixtkrig. In i det sista trumpetade Goebbles propagandamaskineri. Man hade Wunderwaffen som skulle vänta krigslyckan. Ödet var på Tysklands sida - minns Fredrik den Store för vilken det vände i sista ögonblicket. V1 och V2 hade satts in mot London så länge man hade baser i Frankrike eller södra Holland, men den tiden var nu förbi. Och tyskarnas atombombsprogram, som alltid satts på undantag, kom ingen vart (bl a pga en tysk forskares felberäkning om att man måste ha tungt vatten och inte kunda nyttja grafit som moderator). Men det "undervapen" som fanns, satt vid denna tid redan i händerna på tiotusentals tyska soldater: ett rör av billigt engångsmaterial med en klump längst fram kallad Panzerfaust (Pansarnäven). Det var världens första massproducerade pansarskott med riktad sprängverkan. Det var bara att sikta och skjuta (räckvidd ca 70 meter) och det blev ödet för tusentals ryska stridsvagnar. Panzerfausts delades ut till det Tredje Rikets sista uppbåd kring Berlin: förskrämda Hitlerjugends ibland så unga som 14 år, och gamla gubbar, veteraner från första världskriget. Hitler hade slängt bort sina trupper i militärtaktiska fiaskon och fronten framför Berlin var tunn. Han hade vägrat reträtt i både Stalingrad och Tunisien och fått se stora arméer gå under. I Kurlandsfickan i Lettland satt 20 divisioner fast till ingen nytta. Sina sista pansardivisioner hade han slösat bort i ett fåfängt försök att återta Budapest. Och när de västallierade började sin stora anmarsch inringades 300 000 man i Ruhrområdet. Kvar kring Berlin fanns några få divisioner Wehrmacht (reguljära armén) och SS (partiets elitarmé) som dock var svårt decimerade, och led brist på ammunition, bränsle och tyngre vapen. Hitler försökte stampa fram nya divisioner ur marken. Underhålls- och stabspersonal utan fronterfarenhet formade nya enheter, med tveksamt stridsvärde. Göring skröt om sina "fallskärmsjägare" som mest bestod av Luftwaffes mark- och reparationspersonal, och sprang för livet när ryska stridsvagnar kom. Dönitz skramlade ihop marindivisioner, av sjömän som var helt outbildade i landkrig. Och så hade vi första världskrigs-veteranerna och Hitlerjugend. Det sattes upp barndivisioner (åldrarna kunde vara 14-17 år så där) som försågs med Panzerfausts och cyklar - de skulle trampa fram till nära skottavstånd, vilket var rent vanvett - och försågs med imponerande beteckningar som Panzerjagtdivisionen. Några HJ-barnsoldater, som var uppfödda på den nazistiska propagandan, visade sig kunna strida fanatiskt men för det mesta sprang barnsoldaterna och gömde sig när ryssarna kom dundrande. Lokala befälhavare kunde notera att det fanns ett visst stridsvärde i pensionärsarmén Volksturm ("folkstormen") för det var ofta gamlingar som legat i åratal i första världskrigets skyttegravar och var vana vid tuffa tag. Men det var brist på utrustning. Volksturm fick inga uniformer utan bara armbindlar. Vissa enheter försågs med franska arméhjälmar som tagits som krigsbyte 1940. Någon Volksturmenhet fick handeldvapen av 20 olika modeller, som krävde 20 olika sorters ammunition (en mardröm att underhålla!) och förresten var det brist på patroner. En del enheter fick bara fem gevärsskott per man. Det tyska artilleriet kring Berlin (det lilla som var kvar) hade en ranson på två skott per dag - jämfört med de 1,5 miljon granater som ryssarna kunde ösa över de tyska linjerna inför ett stormanfall.
Hitler satt och lekte krigsspel i sin bunker. Han fick för sig att han hade flera divisioner under en general Steiner norr om Berlin och beordrade ett motanfall (i själva verket hade Steiner 1500 uttröttade män och ett halvdussin stridsvagnar nästan utan bränsle). Han skickade gamlingar, barn och kontorspersonal utan utbildning hit och dit i taktiska manövrar som var rena fantasierna. Sönderfallet var uppenbart, för alla utom Hitler och hans närmaste lakejer. Fuhrern jublade när han fick veta att Roosevelt dött, och såg det som ett tecken från skyn att han skulle segra till slut. Typiskt för sönderfallet var att en general som hotades av dödsstraff för att han "vägrat lyda order" (troligen om att anfalla en rysk pansararmé med sin "division" av kökspersonal) till sin överraskning istället utnämndes till "fästningen Berlins" militärkommendant. När han inspekterade sin "fästning" blev han chockad. Praktiskt taget inga förberedelser hade gjorts för att befästa Berlin. Det fanns tre luftvärnstorn i betong, några utströdda ksp-bunkrar och enstaka, grunda stridsvagnsdiken. Nu mitt i vintern var marken för hård för att gräva mer. En del Volksturm-enheter utrustades med Volksgranate 45, som var en betongklump med litet sprängmedel i - det fanns inte längre metall för granathöljet. Det var ungefär som att slänga stenklumpar på stridsvagnar. Man välte spårvagnar och fyllde dem med sten, hinder som de ryska T34-stridsvagnarna sköt sönder och puttade undan på någon minut. Och i Berlin fanns blott 45 000 man reguljära trupper och 40 000 tvivelaktig Volksturm. Det huvudsakliga försvaret, vid Oder öster om Berlin, handhades av en general Henrici - en av Tredje Rikets få kvarvarande kompetenta befälhavare. Han hade under första världskriget lär sig defensivtaktik. Genom intensiv spaning tog han reda på när det ryska anfallet skulle komma, och strax innan de började ösa miljoner granater över de tyska linjerna såg han till att trupperna drogs tillbaka till den andra linjen. Endast obetydlig täcktrupp drabbades och när ryssarna sedan anföll hoppade tyskarna upp nästan oskadda och orsakade dem svåra förluster. Strax efter floden Oder fanns Seelow-höjderna om vilka några av de hårdaste striderna rasade. Hanrici lyckades dock bara fördröja den ambitiöse ryske fältmarskalken Zjukov i några dagar, sedan var manskap och ammunition slut. Zjukov kastade under tryck från Stalin (som han hade telefonkonferens med dagligen) fram sina trupper i hänsynslösa vågor för att kunna inta Berlin innan 1:a maj, kommunisternas heliga dag. När Henrici hotades av kringränning bestämde han sig för att inta dra sig in mot själva Berlin; han ville inte bidra till gatustrider inne i staden mitt bland all civilbefolkning. (Förbudet mot att retirera kom väl till pass.) Att många tyska enheter inte drog sin in mot Berlin (ibland för att de inte kunde, i brist på bränsle och bundna av ryska enheter) är ett skäl till att själva Berlins försvarsring var så svag. Hitlers sista hopp var en general Wenck som låg västerut vid Elbe, i fronten mot amerikanerna, med relativt fräscha trupper. Han skulle undsätta den nu omringade rikshuvudstaden. Wenck insåg att de 1,5 miljon ryssar som nu låg i en järnring inte kunde brytas igenom. Men han kunde göra en annan sak: han kunde försöka undsätta den kringrända 9:e tyska armen, som låg sydöst om Berlin, och öppna en väg för dem så de kunde fly mot väst och kapitulera för amerikanerna (som med visst fog antogs behandla krigsfångar bättre). Under hårda strider mot svagare ryska andralinjesförband lyckades Wenck möta upp med resterna av den 9:e armén och 25-30 000 tyska soldater och "flera tusen civila" kunde på så vis ta sig mot de amerikanska linjerna.
I Hitlers bunker började man inse att de astrologiska stjärnorna inte gick deras väg. Göring, som befann sig i Bayern - dit han flytt med en lång lastbilskonvoj stulen konst, medan arméerna så mycket bättre behövde bilarna och bränslet - visste att Hitler var omringad och funderade på självmord. Han sände en fråga via radiotelegram om han ifall Hitler "berövats sin handlingsfrihet" såsom rikets andreman kunde ta över styret? Det var en rätt logisk fråga, men Hitler såg det som förräderi, berövade den fåfänge Göring alla ämbeten och titlar och berordrade en SS-enhet att placera Göring i husarrest. En annan "förrädare" blev Himmler, som via den svenske greven Folke Bernadotte naivt försökte förhandla fram vapenstillestånd med västmakterna (för att fortsätta "kriget mot bolsjevismen" i öst), något dessa var ointresserade av. Churchill avskydde nazismen mest av allt, och hade en gång förklarat att "om Hitler fick för sig att invadera helvetet skulle jag kunna tänka mig att lägga några goda ord för djävulen". När Hitler hörde om Himmler blev han rasande. Nu nu var alla förrädare. Generalerna var förrädare, SS var förrädare, hans "trogne Heinrich" hade övergivit honom, det tyska folket hade visat sig mindervärdigt och skulle gå under med honom. (Hans order om att förstöra all tysk industri och infrastruktur, motarbetades dock i hemlighet av Albert Speer, som såg det litet mer realistiskt - Tyskland måste ha något att leva av efter kriget också.) Effekten av Bernadotte-förhandlingarna blev dock dennes expedition med de "vita bussarna", som fick Himmlers tillstånd att evakuera kanske 25-30 000 skandinaviska koncentrationslägerfångar. Ryssarna ryckte närmare. Stalin hade utnämnt det tyska riksdagshuset som symboliskt slutmål, och Zjukov och hans konkurrent Tjukov slogs om att bli först. Som tyskarna redan upptäckt i Stalingrad är det dock inte lätt att slåss i stadsmiljö. Det finns många utrymmen för bakhåll och stridsvagnar blir lätta mål för pansarvärnsvapen. Panzerfausts och den berömda tyska 88 mm-kanonen (ursprungligen lv, som dög utmärkt som pv också) slog ut säkert över 1000 ryska stridsvagnar, medan dessa mödosamt kämpade sig fram mellan ruinerna. 80-90 procent av husen i Berlin var redan förstörda av de nära 400 flyganfall de västallierade under kriget utförde. När ryssarna kom inom artilleriavstånd började det istället regna miljoner granater över de förskrämda invånarna (som var kanske 3 miljoner) som hukade i källare, tunnelbanetunnlar och de få skyddsrum av bättre kvalitet som fanns. Zjukovs enheter kom först till riksdagshuset. På kvällen den 1 maj lyckades man resa den sovjetiska fanan på dess topp, efter blodiga strider praktiskt taget våning för våning. Striderna var dock ännu inte över. Isolerade motståndsfickor fanns överallt, ofta bemannade av det fanatiska SS. Volksturm-männen var däremot mest lättade över att kunna ge upp, även om det var förenat med livsfara. Trots att man gav sig kunde man bli skjuten av hämndlystna och vanligen berusade ryska soldater. Dessutom härjade nazisternas "fältgendarmeri" som hade order att skjuta eller hänga alla som visade "defatism" eller retirerade eller gav upp. Kanske 10 000 tyskar avrättades av Hitlers män i krigets slutskede; en av dem var Eva Brauns nyblivne svåger, som återfunnits i sin lägenhet i civila kläder och med flyktbagage packat.
Eva Braun och Hitler gifte sig 29 april. Och nästa dag tog de livet av sig; herr Hitler med cyanid och ett samtidigt pistolskott, fru Hitler med enbart giftet (hon ville bli ett "snyggt lik"). Då stod ryssarna bara några hundra meter från bunkern. Kropparna brändes med bensin i en grund grop i Rikskansliets trädgård. Resterna återfanns av ryssarna några dagar efter krigsslutet, och Hitler identifierades via dennes tandläkare som kände igen de specifika bryggorna och lagningarna. Ryssarna tog hand om de förbrända resterna i största hemlighet. Det sägs att Hitlers käkar och en bit av dennes huvudskål fortfarande finns i hemliga ryska arkiv. (De övriga resterna av Hitlers kropp sägs det att ryssarna brände - mer rejält denna gång - i början av 70-talet och askan spolades ned i ett avlopp i Östtyskland.) Strax därpå tog Goebbles och hans fru Magda livet av sig, men först mördade de sina sex barn. Barnen hittades av ryssarna i bunkern, och den äldsta dottern uppvisade skador som tydde på att hon anade vad "saften" de bjöds på innehöll och hon hade troligen kämpat för sitt liv. Det är svårt att tänka sig något mer cyniskt än att kallblodigt mörda sina egna barn - men hade man redan mördat minst sex miljoner judar, zigenare och oppositionella var det förstås en smal sak... Hitlers och Goebbles var inte ensamma. Tusentals tyskar begick självmord i samband med Berlins fall. Generaler och officerare sköt sig. Men även vanliga tyskar och framför allt kvinnorna, var livrädda för Röda armén. Det hade de skäl att vara. De ryska elittrupper som var i första ledet betedde sig i huvudsak korrekt, men följetrupperna var en brokig och oregelig skara, som plundrade och våldtog i en skala som nog inte setts sedan 30-åriga kriget. Det beräknas att 2 miljoner tyskor våldtogs av manskap i Röda armén vid krigsslutet (det pågick i månader efter kriget). Och plundringen var omfattande. Alla tyskar kunde när som helst stoppas på gatan och bli av med framför allt sina klockor - den som vägrade eller tvekade kunde bli skjuten på fläcken. Inte ens krigsfångar, slavarbetare och de få judar som lyckats gömma sig undan besparades plundring och våldtäkt. De små kontingenter av tyska kommunister som nu kröp fram och hälsade Röda armén som befriare kunde lugnt konstatera att de blev lika våldtagna, plundrade, misshandlade och mördade som alla andra. De enorma mängderna övergrepp Röda armén begick vid krigsslutet har aldrig riktigt på allvar erkänts av Moskva. Man mumlar mest om enskilda "olyckliga episoder". Och de tyska krigsfångarna mötte svåra tider. Hundratusentals sattes i slavarbete, ofta i Sibirien. Av ca 90 000 krigsfångar från Stalingrad kom endast 5 000 levande hem. De sista tyska krigsfångarna släpptes så sent som i mitten av 1950-talet. Naturligtvis finns det skäl till Röda arméns beteenden. Tyskarna betedde sig lika illa i Ryssland under Barbarossa. Hitlers invasion av Sovjet utnämndes till ett "utrotningskrig" mot dessa slaviska "undermänniskor". Det var inte bara judar som mördades; många andra ryssar, ukrainare m fl mördades, misshandlades, sändes i slavarbete etc (de var iofs vana - om inte Hitler gjorde det, så gjorde Stalin ungefär samma sak). Ryssarna hade mycket att hämnas på. Många soldater i Röda armén hade släkt och vänner som gått åt i Hitlers utrotningskrig. Så när kriget gick mot sitt slut släppte alla hämningar. Alla Berlins alkoholförråd dracks upp. I jakt på sprit drack en grupp ryska soldater ett farligt rengöringsmedel - det tog flera dagar för dem att dö av det. Mer obegripligt är att ryssarna behandlade sina *egna* krigsfångar nästan lika illa. Ryska krigsfångar som lidit i åratal (en mycket stor andel av dem hann dock dö i tyska slavarbetsläger) sändes nu till nya slavläger i Sibirien. Stalin tyckte nämnligen precis som Hitler att alla som tvingats ge upp var "förrädare". Det gynnar inte direkt en god stämning på jobbet, om vi säger så.
Bland de sista försvararna i Berlin fanns även nordbor. Division Nordland innehöll frivilliga danskar och norrmän (även t ex holländare, belgier och en grupp svenskar, kanske 100 stycken) och hamnade i Berlins slutstrider. De var bl a med om att försvara området kring naziregimens administrativa centrum. Där fanns även en grupp franska nazister från den s k Charlemange-divisionen. Det är ironiskt att när det "Stortyska" riket gick mot sitt slut, försvarades det av utlänningar. Uthålligheten hos många av de hopplöst underlägsna försvararna kan förefalla märklig. Det tog faktiskt Röda armen fyra månader att kämpa sig fram de sista 80 kilometrarna till Berlins centrum (från januari till maj 1945), trots vid detta laget enorm överlägsenhet. Dels kan påpekas att tyska armén förutom experter på offensivt Blitzkrieg också var experter på militär defensiv. De västallierade fick uppleva det, genom att det tog månader för dem att bryta sig ur brohuvudet i Normandie, och bokstavligen *åratal* att långsamt slå sig fram genom Italien. Men mot Röda armén tillkom ytterligare en faktor: ren och skär rädsla. Goebbles matade på med propaganda om hur hänsynslöst ryssarna behandlade krigsfångar och civila. Tyska soldater blev extremt ovilliga att ge upp - och det inte bara för att galningen i bunkern oavbrutet gav order om att "kämpa till sista man". Särskilt gällde det SS-enheter, som förutom att de hade bättre utrustning och specialympats med nazistisk fanatism, torde vara medvetna om att de hade begränsad överlevnadschans vid kapitulation. Det var SS som härjat värst i Sovjet under Barbarossa. Så man slogs. Alternativet vore direkt nackskott eller åratals slavarbete i Sibirien. Man slogs också för sin hembygd och familj. Mot slutet av kriget hade de flesta slutat lyssna på idiotierna från gangstergänget i rikskanslibunkern, men man kunde kanske hindra att ens hemby togs av ryssarna (och snarare av amerikaner eller britter, som var snällare) och kanske kunde man därmed rädda sin familj. Mot slutet av kriget gick alla tyskar och hoppades att de västallierade skulle komma först till Berlin. Den oförlikneliga berlinhumorn på gatorna konstaterade att "optimisterna lär sig nu engelska, pessimisterna lär sig ryska". Det gick i Berlin rykten om att engelska och amerikanska fallskärmsförband i sista ögonblicket skulle släppas över staden för att rädda dem.
Beevor berättar inga direkta nyheter, även om han har nya intressanta detaljer och en utmärkt sammanfattande skildring om Tredje Rikets slutstrid, utan att väja för alla blodiga och djupt tragiska detaljer. På en punkt kommer dock en smärre nyhet: Det verkar som att ett skäl till att Stalin till varje pris ville komma först till Berlin var amerikanernas atombombsprogram. Stalin var genom ett omfattande spionnätverk av naiva amerikanska kommunister välinformerad om Manhattanprojektet, men Sovjet saknade egna kända urantillgångar. Stalin ville till varje pris åt det uran och den atomforskningsutrustning han antog förvarades i Kaiser Wilhelm-institutet i södra Berlin. Man kom också över drygt 2,5 ton uran, samt en del utrustning. (Som man dock inte kunde använda för den var för avancerad för att man skulle begripa den, och när man senare behövde den hade den rostat sönder då då den i planekonomins typiska no-one-gives-a-damn-mentalitet förvarats utomhus.) Och därmed är vi litet tillbaka på sf-spåret. Om man skulle skriva en efter-katastrofen-historia kan man hitta användbara paralleller i Tredje rikets sönderfall. Det behöver inte vara så stor skillnad mellan ett kometnedslag och att bombas 400 gånger och få en miljon granater i skallen - alla byggnader förstörs och alla sociala och andra strukturer förfaller. Hitlertyskland och Stalinryssland är f ö utmärkta grundritningar för vilken skräckelig dystopi som helst. Studerar man andra världskriget får man hur mycket sf-uppslag som helst, vågar jag säga. Kodknäckarna i Bletchley Park. von Brauns V-raketer. Dödsläger. Atomer. You name it. Andra världskriget är nästan som en sf-berättelse. Om man utan förkunskap stötte på ämnet skulle man ha svårt att tro att det hänt. HG Wells brukade ju skriva sådana där historier, och den där Hitler och de atomiska bomberna måste vara en ny Wells-roman. 
  Men det har hänt och vi gör bäst i att lära oss något av det.

--Ahrvid
Ps. En sidokommentar. På en del kanter är det populärt att påstå att "andra världskriget avgjordes på Östfronten". Jag invänder kraftigt mot en så okunnig analys. Ryssarna svarade för en *enda* sektion av alla de omfattande krigsoperationerna. Man bidrog ö h t inte alls till det omfattande sjökriget, som var helt avgörande för att hålla försörjningen öppen - enorma förråd sändes även till Murmansk - och uppnå till Västeuropas befrielse (extremt omfattande operationer, varvid nära 800 tyska ubåtar sänktes, liksom tiotals miljoner ton handelsfrakt). Man bidrog nästan inte alls till luftkriget (ryskt flyg användes bara taktiskt nära fronten) som knäckte tysk industri, t ex bränsleförsörjningen och att man fick göra handgranater av cement, och höll uppemot 50 000 tyska lv/pv-kanoner bundna i Tyskland. Stalin bidrog bara (opportunistiskt) i Stilla havs-kriget mot Hitlers farliga japanska allierade under de sista veckorna. De områden som de västallierade befriade (Nordafrika, Italien, Frankrike, Benelux, västra Tyskland) var större än de Röda armén tog. Det är sant att kriget på Östfronten var blodigare (de bägge diktatorerna hade s a s en hänsynslös personalpolitik) men det är en annan sak. Britterna var de som hela tiden och från början stod emot Hitler, och utan luftflottorna, konvojkriget och slutligen Normandie hade Hitler tveklöst knäckt Röda armén. (De västallierade hade antagligen kunnat inta Berlin, men ansåg det poänglöst att slösa soldatliv på något som enligt Jalta-avtalet skulle ligga inom sovjetisk ockupationszon.) 

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: