[SKRIVA] "Gaska upp dig, gamle gosse" (om Biggles)

Innan jag började läsa science fiction och mer vuxna deckare än Sivar Ahlruds 
Tvillingdeckarna och Enid Blytons Fem-böcker (då blev det t ex A Conan Doyle 
och Stieg Trenter) tuggade jag i mig stora doser av Captain W E Johns 
Biggles-böcker. Det var ju spännande att det handlade om flyg, teknik och krig. 
Johns lär ha skrivit 96 Biggles-böcker, och jag läste alla jag kom över på 
svenska i gissningsvis 10-12-årsåldern. Hur många det blev vet jag inte, men 
säkert omkring 50.
  Så det var med visst intresse jag öppnade Stefan Mählqvists undersökande bok 
Biggles i Sverige (Gidlunds, 1983).
  William Earl Johns föddes 1893, och enrollerade sig i den brittiska armén 
redan före första världskriget (1914-1919; vapenstillestånd hösten 1918). Sina 
första ungefär två krigsår traskade han runt i leran på marken. Bl a deltog han 
i den misslyckade Gallipoli-expeditionen mot Turkiet. I oktober 1916 påbörjar 
han sin flygarutbildning vid Royal Flying Corps (som senare blev Royal Air 
Force, RAF) och våren 1917 stationeras han i Frankrike, där han utför 
bombuppdrag mot tyskarna i dåtidens tämligen primitiva bombplan. Han är nära 
att bli nedskjuten flera gånger (hans spanare/skytt blir dödad under ett 
uppdrag) och blir faktiskt nedskjuten mot slutet av kriget. De sista två 
månaderna innan vapenstilleståndet tillbringar han i ett tyskt fångläger.
  Johns var alltså flygare på riktigt. Inte något flygaräss, men han var 
faktiskt med dåtidens standard en *erfaren* flygare. Han bör ha haft en bra bit 
över ett års flygerfarenhet från fronten - vid en tid då man räknade med att 
överlevnadstiden för en stridspilot bara var några veckor! Johns kunde 
otvivelaktigen mycket om flyg. Hans bibliotek med flyglitteratur var på 2000 
volymer.
  Efter första världskriget arbetade han bl a som flygutbildare hos RAF. Han 
började måla flygillustrationer, och skriva flygartiklar. I tidningen Popular 
Flying dök hans första novell upp om en viss James Bigglesworth 1932, och 
resten är historia... Värt att notera är att den officersgrad som antyds i 
"Captain W E Johns" får betraktas som en del i ett författarnamn. RAF hade inte 
ens gradbeteckningen "captain". Johns verkliga grad under WWI var 
andrelöjtnant, kanske motsvarande fänrik - han befordrade sig sålunda i sitt 
författarnamn.
  Biggles-historierna blev allt populärare under 1930-talet. Johns skrev 
dessutom andra böcker om flygning, artiklar och ledarkolumner i Popular Flying 
(där han klagade på att engelska politiker inte satsade tillräckligt på RAF) 
och blev faktiskt ett namn som cirkulerade litet grand på folks läppar. Hans 
material blev läst, både av politiker och allmänhet. Han såg sig själv som som 
litet av en profet: han ville sprida intresset för flygning och uppmana 
politikerna att inte sänka RAF:s gard mot den där missdådaren i Berlin. Litet 
som en Churchill, om än i mindre format.
 När andra världskriget kom fick Johns förstås mycket att göra. Nu hade han nya 
flygplan att skriva om, och gott om uppdrag för Biggles och hans eviga kompisar 
Algy och Ginger. Det brittiska informationsministeriet såg värdet i Johns 
böcker för stärkandet av hemmamoralen, och på deras förslag skapade han även 
ett par andra hjältar - flyglottan Worrals och kommandosoldaten Gimlet (som 
döptes till King i sv övers). Dessa fick tiotalet böcker var,  men det var 
Biggles som var Johns' stora hjälte. Han försökte sig också på litet science 
fiction, om rymdpiloten Rex - finns också på svenska. De böckerna är inte helt 
lyckade.
  Johns var mycket produktiv. Sedan han kommit igång på allvar med 
Biggles-produktionen, brukade det bli ungefär tre böcker per år. Han skrev allt 
för hand, vilket sedan renskrevs på maskin av damen som var hans sambo under 
större delen av hans liv (av religiösa skäl skiljdes han inte från den fru han 
äktade strax före WWI). Han avled 1968, i tepausen under arbetet på en ny 
Biggles-roman, mitt i en oavslutad mening. Johns använde gärna det kända 
tricket att ta pausar mitt i meningar (för då funderar man omedvetet på hur 
meningen skall fortsätta).

Man kan knappast säga att Biggles är okontroversiell!
  Litteraturkritiker ser det som gravt undermålig litteratur, kring en 
imperiechauvinist som sprider rasistiska oneliners omkring sig. I Biggles' 
värld regerar det Brittiska Imperiet, och det gäller att ge först nazisterna 
och sedan kommunisterna på moppo. Efter andra världskriget blev ju Biggles 
flygande detektiv, och tog gärna uppdrag där han skulle spöa kommunister, spåra 
upp flyktade nazister (inte minst ärkefienden Erich von Strohein) eller 
återställa ordningen efter att infödingarna gjort uppror i något hörn av 
Imperiet. Fram till 50-talet förekom en hel del oroligheter i Imperiet, även om 
det höll på att avvecklas. (Britterna slogs t ex mot kommunistisk guerilla i 
Malaysia - de var faktiskt ganska framgångsrika, och deras taktik kopierades 
delvis senare av amerikanerna i Vietnam, men jänkarna var inte lika 
framgångsrika.)
  Mählqvists bok har fullt av exempel på schabloner och rasistiska tendenser i 
Johns' Biggles-böcker. En del är förståeliga, som t ex att Johns under WWII 
jämför japaner med barbariska, små gula apor (vad kan man annars vänta sig mitt 
under brinnande krig?). Tyskar är förstås nazister och preussare allihop - en 
sak som dock mildras efter kriget. I Biggles möter Mig-21 kommer Biggles t o m 
att rädda von Strohein från kommunisterna, då denne vill hoppa av och upptäckt 
att kommisarna inte är några justa typer. I senare böcker blir von Strohein 
konsult åt brittiska underrättelsetjänsten, och han och Biggles sitter på 
verandan och utbyter gamla minnen!
  Svarta är förstås primitiva infödingar och kannibaler. Det finns hur många 
exempel som helst på sådana klicheer i Biggles-böckerna. I de svenska 
översättningarna har detta dock mildrats, och det har mildrats allt mer ju 
senare upplagorna är.
  Man bör dock kanske notera en sak: det finns flera sorters rasism. Det finns 
den yttersta formen av rasism a la nazism, som inte enbart består av fördomar 
och förtryck utan också går in för att aktivt utrota folk man ogillar. Vi ser 
idag drag av sådan rasism i exempelvis militant islamism a la bin Laden, som 
deklarerar att det är helt OK att mörda amerikanska civila eller folk från 
"väst" i största allmänhet. (Vi får här - vilket är rimligt - anbringa 
begreppet rasism på generellt hat mot etiska grupper, som i detta fall 
amerikaner eller eller "västerlänningar".)
  Sedan finns det en annan rasism, som mest går ut på att pga okunnighet och 
fördomar uttrycka dumheter om andra grupper. "Alla afrikaner är kannibaler", 
kan vara ett exempel. Men dessa dumheter övergår aldrig i direkt förföljelse, 
utrotningsförsök eller liknande. Biggles' rasism är av den senare typen. Han 
sätter aldrig igång med eller förespråkar att de grupper han uttrycker sig 
nedsättande mot skall utrotas. Tvärtom säger han vid flera tillfällen att de 
bör lämnas i fred, i den mån de inte vill bli civiliserade.
  Denna typ av nedlåtande attityder var normala för den generation W E Johns 
tillhörde. Kipling skrev angående det brittiska imperiet om "Den vite mannens 
börda", dvs bördan att ta mindre utvecklade folkgrupper under sina beskyddande 
vingar och ge dem litet civilisation. Den brittiska kolonialismen såg sig själv 
som en konstruktiv, välvillig kraft - man *hjälpte* underutvecklade folk. Man 
gav kolonierna järnvägar, skolor, sjukhus, ekonomisk infrastruktur, domstolar 
och ett fungerande lagsystem, civiladministration, teknologi, osv. (Och *helt* 
ute och cyklade var man inte. I många av kolonierna gick det bättre under 
britterna, än senare när dessa stuckit.)
  Om nu Biggles och W E Johns, såsom barn av det tidiga 1900-talet, har sina 
klara attitydproblem (det skall vi inte sticka under stol med!), syns det mig 
som att Mählqvists studie *också* har sina attitydproblem. Boken är från 1983, 
och man kan anta att en stor del av hans granskning utfördes under det sanslösa 
70-talet då folk satt i näbbstövlar och stickade koftor och diskuterade 
"marxistisk litteraturteori". Mählqvist negligerar kinesernas förtryck i Tibet 
(Biggles i Tibet; f ö en bok som gränsar mot sf, med evigt liv a la Shangri-La, 
kraftstrålar, hemliga energikällor osv). Mählqvist protesterar mot "att 
kinserna framställs som monstruösa varelser". En kinesisk affärsman som Biggles 
hjälper misstänkliggörs av Mählqvist som ifrågasätter att denne sysslar med 
(citattecknen Mählqvists) "hederliga affärer" - är det inte naturligt att en 
affärsman sysslar med hederliga affärer? Mählqvist invänder mot att kommunister 
och banditer nämns i samma andetag. Efter Berlinmurens fall, efter att 
kunskapen vuxit om kommunismens brott (Mao och Stalin var värre massmördare än 
Hitler), är frågan om inte Biggles har mer rätt än Mählqvist.
  Vilket inte hindrar att Biggles i största allmänhet är en imperiechauvinist 
som slänger ur sig dumheter om främmande folkgrupper.

En sak saknas i Mählqvists bok: studier av W E Johns stilistik, och försök att 
förklara varför han blev så framgångsrik.
  Det finns förstås en förklaring till att undertecknad i späda år satt och 
konsumerade den ena Biggles-boken efter den andra. Johns skriver lättflytande, 
spännande, medryckande. Meningarna flyter som rinnande vatten. Det underlättar 
förstås att det är dramatiska saker (som krig och konflikt) som avhandlas, och 
att det utspelas på exotiska platser. (Biggles besöker faktiskt Sverige vid ett 
par tillfällen, under kriget när han först slåss i Finland under Vinterkriget 
och senare när han skall upprätta en hemlig flygbas i Östersjön för att bomba 
Tyskland. Svenskarna behandlar Johns välvilligt, även om han verkar tycka att 
vi är litet mesiga som inte gått med i kriget.)
  I Mählqvists bok citeras exempelvis Inger Edelfeldt, som tydligen slukade 
Biggles som liten. Det är böcker nästan kliniskt rena på kvinnor eller sådant 
kvinnor kan tänkas intressera sig för - så varför läste *hon* dessa böcker? 
Svaret är nog att Johns visste hur man fångar en läsare, hur man tar ett 
struptag på denne och inte släpper honom/henne. Det hade varit intressant om 
Mählqvist försökt analysera detta litet.
  För egen del minns jag att det förstås var extra intressant att 
Biggles-böckerna handlade om flyg och tekniska prylar. Jag minns hur Biggles 
och hans vänner i början av varje bok satte sig ned och hade resonemang om 
vilket flygplan de skulle välja för just det här uppdraget.
  Förutom klicheer om andra folk, praktiskt taget inga kvinnor, fullt med 
flygplan, osv - utmärkte sig Biggles-böckerna av att de aldrig svor, aldrig 
drack och aldrig gjorde något moraliskt klandervärt. Mjölk drack de möjligen, 
men gick något snett kunde bigglesfigurerna möjligen utbrista i ett "fördömt 
också!". Fick någon av hjältarna problem, kunde han bestås med ett "Gaska upp 
dig, gamle gosse!".
  Det är en värld av gamla gossar, för unga gossar (och Inger Edelfeldt). 
Eventuellt våld som förekommer är avpersonifierat. När Biggles flyger under ett 
krig, beskjuter han flygplan och piloten i flygplanet syns inte till. Skurkar 
biter möjligen i gräset litet på avstånd. Det skvätter inget blod.
  Böckerna har också en litet fjantig, gammalmodig ridderlighet. Det gäller 
inte minst de tidigaste böckerna, som utspelas under första världskriget. 
(Biggles hade tydligen fått odödlighet från Tibet, med en aktiv flygarkarrär 
som spände från 1910-talet till sent 1960-tal...) Piloter sågs gärna som den 
nya tidens riddare, med sina egna riddarideal. Biggles kan låta en tysk löpa, 
om det vore ojuste att skjuta ned honom just då. von Strohein blir han till och 
med nästan kompis med, för även om han är en fiende är han av samma skrot och 
korn och med i det där ridderskapet.
  Ö h t är alla problem i Biggles värld ganska enkla, vilket nog kan tilltala 
en läsare som därmed slipper anstränga sig. Vi har nazister och kommunister som 
är dumma i huvudet. Biggles tar sitt flygplan och flyger iväg för att ge dem 
pisk. No problems. Johns filosofi var ganska enkel, och det kan passa att 
avsluta med den:

"När man flyger  är antingen allt som det skall vara eller också är det inte 
det. Är allt som det skall behöver man inte oroa sig. Är det inte det kan två 
saker hända. Antingen störtar man eller så störtar man inte.
  Störtar man inte behöver man inte oroa sig. Störtar man inträffar ettdera av 
två ting. Antingen blir man skadad eller så blir man inte skadad.
  Är man oskadd finns ingen anledning att oroa sig. Skadas man så inträffar 
ettdera av två ting. Antingen repar man sig eller så dör man.
  Repar man sig behöver man inte oroa sig. Dör man, KAN man inte oroa sig." (Ur 
Biggles i fält.)

--Ahrvid

Mer finns att läsa på t ex:

http://en.wikipedia.org/wiki/W.E._Johns
http://en.wikipedia.org/wiki/Biggles
http://www.biggles.info/
http://www.wejohns.com/



--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur 
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ 
IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)



_________________________________________________________________
Show them the way! Add maps and directions to your party invites. 
http://www.microsoft.com/windows/windowslive/products/events.aspx

Other related posts:

  • » [SKRIVA] "Gaska upp dig, gamle gosse" (om Biggles) - Ahrvid Engholm