[SKRIVA] Fantastiknovelltävlingens 3:e plats: "Inbjudningskortet" av Patrik Centerwall

  • From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
  • To: "skriva@xxxxxxxxxxxxx" <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
  • Date: Wed, 31 Oct 2012 21:03:02 +0100

Då folk förstås är nyfikna på vilka som placerade sig i 
Fantastiknovelltävlingen är praxis att vinnande noveller publiceras på 
SKRIVA-listan.
Vi börjar så smått med 3:e-pristagaren (hoppeligen blir formateringen inte helt 
åt skogen, men det kan man inte vara säker på), och 2:a- resp 1:a-pristagarna 
kommer senare. Juryns kommentarer finns på www.skriva.bravewriting.com.
Och dina novellkommentarer är nog också välkomna! --AE

-----

Inbjudningskortet av Patrik Centerwall
 
När det hade gått tre dagar och Alice fortfarande inte hade fått någon inbjudan 
började hon undra vad som egentligen hade hänt. Alla andra hade ju blivit 
inbjudna. Eller ja, alla utom Ingrid på lagret, vaktmästarna och Filip som 
ingen hade sett och som ingen egentligen visste vad han sysslade med.
Men förutom dem var hon övertygad om att alla hade fått inbjudan. Alla utom hon.
Sofie, som var den första som hade fått inbjudningskortet, hade varit fräck nog 
att sätta upp sin på sitt skrivbord, bredvid bilden på den stilige fästmannen, 
den berömde djuphavdsykaren.
Sofies skrivbord var placerad precis när man gick in i det öppna 
kontorslandskapet, så det var svårt att missa. Hon antog nog att hon tillhörde 
en exklusiv, särskilt utvald skara, och ville skryta med det på samma sätt som 
hon skröt med fästmannens blöta, muskölösa överkropp och perfekta tänder.
Och nog var det ett inbjudningskort värt att skryta med. Det var tryckt på ett 
väldigt fint papper (?mycket dyrt vet du? hade Johan på inköpsavdelningen 
intygat), och namnet var handskrivet med förgyllt bläck på utsidan av det vikta 
pappret. Alice hade bara som hastigt fått se innehållet, men Festen skulle 
infalla redan om två veckor. Så det var klart att det var bråttom att få ut 
inbjudningarna.
De flesta som hade flockats kring Sofies bord och beundrat det fina 
inbjudningskortet gick runt nästa dag med egna kort i händerna. Det var det 
enda man pratade om på fikarasterna. Vilka som hade fått, och framförallt vilka 
som inte hade fått.
Alice var övertygad om anledningen till att hon inte hade blivit inbjuden var 
att internposten alltid tog så lång tid på sig. Det kunde ju också ha skett ett 
misstag, men när hon fick höra att inte heller ekonomichefen hade fått sin 
inbjudan så förstod hon att hon inte behövde oroa sig. Det var ju många 
inbjudningskort, det var mycket annan post som skulle delas ut och det var 
jobbigt nog att bara en av vaktmästarna kunde gå upp ur källaren under dagtid.
Den tredje dagen såg Alice hur ekonomichefen öppnade ett enkelt men elegent 
kuvert och tog upp den hopvikta inbjudan. Hon tittade i sitt fack, som gapade 
tomt så när som på en faktura, en hög med dödsannonser som skulle attesteras 
och en telefonlista som av någon anledning cirkulerade via internposten. Hon 
suckade och gick bort till sin arbetsplats.
?Ingen inbjudan i dag heller?? sade Sofie och log sitt soligaste leende. Alice 
log tillbaka. Hon visste av erfarenhet att det inte var något annat att göra. 
Hon visste fortfarande inte om Sofie var elak eller korkad. Eller båda.
Det var ju i alla fall ett som var säkert, och det var att det måste ha skett 
ett mistag. Det var hon säker på redan när Sofie fick sin inbjudan så tidigt, 
och ännu säkrare blev Alice efter förmiddagsfikat när hon förstod att hon var 
en av ytterst få som ännu inte hade blivit inbjudna. Det var ju med all 
önskvärd tydlighet uppenbart att hennes inbjudan måste ha kommit bort.
Under nästan en hel timme, då hon inte fick gjort någonting alls, satt hon vid 
sitt skrivbord och funderade på vem det var bäst att prata med. Hon gjorde 
naturligtvis sken av att hon jobbade för hon ville varken se ut som någon som 
maskade (som Stefan som två bord som inte hade förstått att de satt i ett öppet 
landskap och som brukade onanerade till bilder på lik när han trodde att ingen 
tittade) eller låta Sofie eller någon annan av kontorets skvallerkärringar för 
en enda sekund tro att hon var det minsta orolig över den uteblivna 
inbjudningen.
Hon kunde naturligtvis prata med någon på vaktmästeriet, för det var ju de som 
hade hand om interposten, men å andra sidan var hon tämligen övertygad om att 
det nog var helt lönlöst.
Alice brukade berömma sig själv för att hon inte hade några fördommar och inte 
hade några som helst problem att samtala med folk, oavsett om de saknade 
utbildning, hade en annan etnicisitet än henne själv (hon tyckte att termen 
invandrare var så nervärderande), var döda eller led av något annat handikapp.
Men just vaktmästeriet var för henne så totalt främmande. Hon kände genast en 
obehagskänsla varje gång hon gick ner i källaren, till dessa tre individer som 
skulle föreställa kontorets ryggrad men som inte verkade veta någonting. Som 
bara pekade in i förrådet när hon frågade efter en ny kulspettspenna istället 
för att gå och hämta åt henne och som behövde påminnas flera gånger innan de 
fyllde på papper i skrivarna. Det var gräsligt att ledningen tyckte att de 
skulle spara pengar genom att anställa avlidna.
Det kunde ju tänka sig att hon gick till Roger, som var chef för all 
administration och därmed också den som bestämde över vaktmästerna. Men förutom 
att han alltid gjorde henne illa till mods när hans fiskögon helt ogenerat 
fäste sin blick på hennes lår eller bröst (som naturligtvis alltid doldes av en 
snygg men inte för vågad blus) så var hon övertygad att han som alltid skulle 
försvara vaktmästarna och avfärdande hävda att det nog skulle lösa sig.
Det bästa var troligtvis att gå direkt till personalchefen. Hon var kanske 
virrig, och behövde ofta uppläxas av facket, men det var trots allt hennes jobb 
att se till att sådana här misstag snabbt löstes utan någon som helst krångel.
Då Alice inte hade något intresse av att vandra bort till personalchefens rum 
alldeles i onödan loggade hon först in på den kontorsgemensamma kalenden. 
Personalchefen hade inte bokat in något möte. Nu var ju många i ledningen 
anmärkningvärt dåliga på att skriva upp sina möten, men Alice antog att att 
uppgiften stämde, särskilt som personalchefen hade bokat in ett möte lite 
senare under eftermiddagen. Det gick inte att se vad det var för möte, så hon 
antog att det var ett ledningsmöte eller någon i personalen som skulle 
bestraffas.
När Alice gick ut ur storrummet såg hon till att gå en omväg runt Sofies bord. 
Det kanske kunde uppfattas av Sofie, men det var en kalkylerad risk som hon var 
beredd att ta bara för att slippa höra hennes kommentarer.
Personalchefen satt en våning upp, i det som lite skämtsamt brukade kallas för 
chefskorridoren. Vilket inte var så underligt eftersom det i korridoren nästan 
uteslutande satt chefer. Vissa experter som ansågs så viktiga att de skulle få 
egna rum fanns här också. För en utomstående besökare hade det nog varit svårt 
att gissa att den här gråa korridoren var befolkad av allehanda chefer, ledare 
och andra som ansågs ovärderliga såsom några av toppjuristerna och en och annan 
svartkonstnär.
Fast det är klart. De högsta cheferna satt längre bort, i en annan korridor. 
Alice hade gått förbi utanför en gång. Det var en glasdörr som skillde den 
högsta ledningens korridor från resten av huset och Alice hade sett hur lång 
och bred den var, mycket bredare än alla andra korridorer i hela huset och så 
lång att det inte gick att se var den slutade. Det var en ljus och fin korridor 
och dyrbar konst hängde på väggarna.
Hon hade också fått uppleva något som få ingen annan i hennes ställning på 
kontoret hade varit med om. En av de lägre cheferna hade trängt sig förbi 
henne, gått fram till glasdörren och knackat. Alice visste att hon egentligen 
borde skynda sig bort, men hon hade dröjt kvar. Ingen hade mött upp, utan 
dörren hade bara glidit upp. Under det korta ögonblick som dörren var öppen 
hade hon hört svag musik och fågelkvitter. En söt och ljuvlig doft hade nått 
hennes näsa och precis innan dörren hade slagit igen hade hon hört hur någon 
skrek av smärta längre ner i korridoren och någon skrek något som lät som "Iä! 
Iä! Shub-Niggurath!"
Senare fick hon reda på att Direktören själv ville veta vem i personalen som 
hade varit utanför ledningskorrridoren, så Alice hade inte kunnat berätta för 
någon vad hon hade sett och hört. Det var helt uppenbart förbjudet och hon 
skulle troligen straffas om det kom fram att det var hon som hade varit där.
Men det var inget hon skulle tänka på nu. Nu var det ju dags att koncentera sig 
på vad hon skulle säga till personalchefen. Det var ett sånt här tillfälle då 
det var så irriterande att hennes namn inte gick att uttala, det hade varit 
mycket bättre om Alice hade kunnat vara personlig.
Hon hade nästan kommit på hur hon skulle uttrycka när hon var framme vid 
personalchefens rum. Alice knackade, tog på sig syrgasmasken och öppnade dörren 
när den gröna lampan blinkade till.
Hon hade aldrig riktigt förstått varför de som hade egna rum alltid hade det så 
mörkt, medans det i det öppna kontorslandskapet var så ljust. Personalchefens 
kontor var inget undantag, snarare var det ett av de mörkaste rummen. En liten 
ensam skrivbordslampa som fick knapp hjälp av datorskärmen var den enda 
ljuskällan i det lilla och mycket välstädade rummet.
På den ena väggen stod två välfyllda bokhyllor och på den andra väggen var en 
stjärnhimmel målad. På några av stjärnbilderna var nålar fastsatta.
Alice tog ett steg in även om personalchefen ännu inte hade tittat upp från 
datorn. Hon skrev inte, så Alice utgick från att hon läste något. Sekunderna 
gick, och när de nästan var uppe i en hel minut vände sig personalchefen mot 
Alice.
?Ja?? sade hon.
?Jo, ursäkta att jag stör? sade Alice och såg som om efter en stol att sitta 
på. Hon var noga med att inte möta personalchefens blick. Det fanns endast en 
stol och den satt personalchefen på. Hon tog av sig läsglasögonen och lade 
armarna i kors, så att det knarrade i hennes tunna läderaktiga armar, men hon 
sade ingenting mer.
?Det gällde inbjudan...? fortsatte Alice
?Inbjudan??
?Ja, du vet, Inbjudan. Jag ser att du har fått den? sade Alice och pekade på 
kortet som stod lutad mot ett fotografi föreställande en liten flicka på 
personalchefens skrivbord.
?Vad är det med Inbjudan??
?Jag... jag tror att min har kommit bort.?
?Vad får dig att tro det??
?Jag har inte fått någon? sade Alice.
?Och varför skulle det betyda att den har kommit bort?? Personalchefens röst 
var mild och len, men nu kom det en viss skärpa i den.
?Jo... jag tänkte att... alla är väl bjudna??
?Nej, så vitt jag vet har ett urval gjorts. Av praktiska skäl.?
?Men... så du tror inte att min inbjudan har kommit bort??
?Nej, det låter ju inte särskilt troligt.? Personalchefen tog åter på sig 
läsglasögonen och vände sig mot datorn. Alice harklade sig.
?Du tror inte att du kan fråga??
Mycket långsamt tittade personalchefen upp från datorn och höjde blicken lite 
grann ovanför glasögonen. Hon klippte med ögonen och även om Alice inte mötte 
hennes blick såg hon att de kattliknande pupilerna smalnade av.
?Och vem ska jag fråga??
?Vaktmästeriet kanske. Eller direktören. Jag menar, han måste ju veta vilka 
som...?
?Direktören? Vill du att jag ska störa Direktören med det här? Vill du 
verkligen det??
?Nej, det var kanske dumt tänkt av mig.? sade Alice.
?Det var det. Mycket dumt. Nu föreslår jag att du glömmer bort den här 
incidenten.?
Alice svalde och backade sakta ut ur personalchefens kontor. Hon drog igen 
dörren och märkte att personalchefen inte så mycket som höjde blicken från 
skärmen. När hon hade kommit ut i korridoren igen var hennes första impuls att 
springa, men hon behärskade sig, hängde tillbaka syrgasmasken och gick lungt 
ner för korridoren.
Det här var ju ett missförstånd, det visste hon. Det var naturligtvis för att 
det var så pinsamt som personalchefen hade lagt på en så kall attityd. Hon 
ville att Alice skulle tro att allt var under kontroll, även om det inte var 
det, och det var ju helt i enlighet med företagets policy att inte skämma ut 
någon i onödan. Ju mer hon tänkte på det, desto mer övertygad blev hon att det 
var så det måste ligga till.
Så fort Alice var utom hörhåll skulle personalchefen säkert lyfta på 
telefonluren och skälla ut både den ena och den andra. Huvuden kanske inte 
skulle rulla, men det var säkert någon som skulle få en hand eller till och med 
en arm avhuggen.
Nöjd med denna slutsats bestämde sig Alice för att gå förbi vaktmästeriet innan 
hon gick tillbaka till sin plats. Hissen var trasig, men hon kände sig så 
stärkt att det inte gjorde henne något att gå den långa och smala trappan ner i 
källaren. Den fuktiga och kalla gången till vaktmästeriet fick henne att önska 
att hon hade tagit på sig en kofta, men hon skulle snart vara tillbaka ovan 
jord.
De maskade naturligtvis när hon gick in hos dem. En kopiator stod i ett hörn 
och spottade ut papper och runt ett bord, mitt bland alla kartonger och kistor 
stod vaktmästarna de tre vaktmästarna. Rummets enda ljuskälla utgjordes av en 
lampa som hängde precis ovanför bordet och utgav ett svagt sken.
?Hörni? sade Alice. En av vaktmästarna tittade upp och vände sig om. Hon trodde 
att han hette Muhammed, men hon var inte säker. Hette han Muhammed var det i 
vilket fall som helst ganska fånigt. Vem döpte en vaktmästare efter en profet?
?Ja? sade vaktmästaren som kanske hette Muhammed med stark brytning. Han hade 
tagit ett steg framåt och hamnat utanför lampans sken så Alice kunde inte 
riktigt urskilja hans ansikte i det svaga ljuset, men väl ett par röda ögon som 
blängde mot henne.
?Jag tänkte bara göra er en tjänst, och säga att det är bra om ni avslutar er 
lilla paus och delar ut de sista Inbjudningskorten nu.?
?Det har vi gjort. Delat ut korten? sade Muhammed.
?Dessutom har vi inte paus? sade en annan av vaktmästarna utan att ens vända 
sig om. Alice hade ingen aning om vad hon hette.
?Det ser ut som ni har paus.? Alice hoppades att det inte märktes hur nöjd hon 
var med sin replik.
?Men det har vi inte. Vi jobbar? sade hon som inte hade vänt sig om.
Alice himlade med ögonen.
?Jag kom bara hit för att göra er en tjänst. Ni behöver ju knappast vara tre 
för att göra vad det nu är ni gör just nu som tycker är så viktigt, så då 
kanske någon av er kan dela ut de sista Inbjudningskorten. De som har kommit 
bort.?
?Inga Inbjudingskort har kommit bort. Alla är utdelade.? Det var den tredje 
vaktmästaren som talade. Han vände på sig och under lampan kunde Alice tydligt 
urskilja de variga såren i hans ansikte. Underkäken saknade helt hud och såvitt 
hon kunde se hade hans ögon fallit ur sina hålor.
?Självklart. Jag förstår precis? sade Alice. ?Men kom inte och säg att jag inte 
varnade er.? Hon vände på klacken utan att vänta på något svar och gick 
tillbaka till sin arbetsplats, fullt överygad om att Inbjudningskortet skulle 
ha letat sig till hennes postfack innan dagen var slut.
Det krävdes ganska mycket självbevarelsedrift av henne att inte gå och se efter 
hela tiden. I lunchrummet hade de andra gjort sitt bästa för att få henne på 
dåligt humör, men de hade naturligtvis misslyckats. Sofie hade skrytit om 
klänningen hon skulle ha och när hon frågade Alice vad hon tänkte ha på sig 
hade Alice bara avfyrat ett brett leende.
I samband med eftermiddagsfikat tänkte hon hämta sin Inbjudan, men fann att 
postfacket fortfarande var tomt. Det var så typiskt för den här arbetsplatsen. 
Nu var det dags att sätta hårt mot hårt. Hon slog sig ner vid sin dator för att 
skriva ett argt e-brev till den administrativa chefen, bara för att upptäcka 
att hon redan hade fått ett av honom.
Säkerligen en ursäkt, tänkte hon och öppnade det.
?Hej Alice. Jag pratade med Stina på vaktmästeriet efter lunch. Enligt henne 
hade du ifrågasatt deras arbete tidigare under dagen. Du känner väl till 
rutinerna för klagomål, och det finns ingen som helst anledning att vara 
otrevlig mot sina kollegor. Kan du vänligen förklara vad som har hänt??
Alice skruvade på sig i sin stol. Det där var en uppenbar krigsförklaring. Så 
han tog deras sida nu? Var det inte chefens uppgift att se till att de 
anställda skötte sitt jobb? Det här skulle han inte komma undan med. Alice 
skrev sitt svar och skickade en kopia till personalchefen. Nu skulle de få se 
på annan. Nu skulle hon få sin upprättelse.
Nöjd med sin insats bestämde hon sig för att gå tidigare från jobbet. Hon 
packade sin väska och satte kurs på gymmet. Det var ju viktigt att hon vårdade 
sin kropp innan Festen.
Efter träningen såg hon att personalchefen hade sökt henne på hennes 
mobiltelefon. Det var vanskligt att ignorera samtal från någon i ledningen, men 
Alice kände att hon inte vill prata mer jobb nu. Deras ursäkter kunde vänta 
några timmar till.
Nästa dag möttes hon av en av personalchefens underhuggare vid sin arbetsplats.
?Chefen vill prata med dig? sade den krumme lille mannen och smackade med 
munnen.
?Ja, det tror jag säkert? sade Alice, satte sig ner och slog på sin dator.
?Kom då.?
?Nu??
?Ja nu.?
Alice suckade, men reste sig upp. Det var naturligtvis rätt att lösa det här så 
snabbt som möjligt så att arbetet kunde fortgå som vanligt under resten av 
dagen.
Hon följde med underhuggaren genom det stora rummet, vinkade glatt till Sofie 
på vägen. De gick ner till et av de små samtalsrummen som låg precis bakom 
växeln. Eftersom det var så tidigt på morgonen och syreomsättningen inte hade 
hunnit ändrats i rummet var det den här gången personalchefen som hade på sig 
en andningsmask. Det var en liten elegant modell som passade både hennes kläder 
och gröna skinn.
?Sätt dig ner? sade personalchefen och pekade mot en av stolarna i rummet.
?Jag står gärna? sade Alice och lutade sig självsäkert mot väggen.
?OK då.? Personalchefen tog av sig glasögonen och lade dem på det lilla runda 
bordet i mitten av rummet. ?Så här är det. Du kan inte hålla på så här.?
?Hålla på hur du??
Personalchefen lyfte en hand. Alice beslöt sig för att i alla fall 
tillfällnigtvis vara tyst.
?Vi har pratat i ledningen och beslutat att du ska få ledigt i två veckor från 
och med nu.?
Alice trodde inte sina öron. De kunde inte bara skicka hem henne så där. Hon 
var en av de viktigaste på hela avdelningen. En av de få som verkligen skötte 
sitt jobb ordentligt och som såg till att de höll både tidsplan och budget.
? Men det går inte... vem ska göra mina uppgifter??
?Vi hittar någon. Hämta din jacka och väska så kan du åka hem direkt.?
Alice rörde sig inte hur fläcken. Så här kunde de inte göra. Vad skulle facket 
säga?
?Var inte dum nu, det är inte många som skulle tacka nej till två extra veckors 
ledighet? sade personalchefen. ?Du kan väl se det här som en möjlighet. Du 
kanske kan ta en restresa. Det skulle göra dig gott att komma bort.?
?Men det kan jag ju inte göra. Då missar jag festen!?
Personalchefen tog på sig glasögonen igen.
?Ja Alice? sade hon. ?Det gör du då.?
Alice nickade. Hon drog ut stolen mitt emot personalchefen och satte sig ner.
?Det är väldigt vänligt av er att låta mig få ledigt bara så där. Men jag vill 
gärna gå på festen.?
?Det är inte alltid man får som man vill.?
?Men det kan inte vara värt att titta efter en gång till om inte mitt 
injudningskort har kommit bort om jag berättar vem det var som var utanför 
högsta ledningskorridor och hörde något ropas??
Långsamt lutade sig personalchefen fram. Hon lade sin hand på Alice arm. Den 
kalla beröringen kom som en chock, men Alice avslöjade det inte med någon min.
?Det kan absolut vara intressant? sade personalchefen.
När de hade pratat färdigt gick Alice ut ur samtalsrummet, hämtade sin jacka 
och sin väska. På vägen ut märkte hon att Sofie inte var vid sin plats. Alice 
skrev en post-it lapp som hon satte på bilden på fästmannen. ?Snart är han 
min.? Det kändes som en lagom utmanande och kryptisk hälsning.
Det var riktigt skönt att komma utomhus. Solen sken behagligt och det var inte 
särksilt mycket människor ute. De flesta var ju trots allt på sina 
arbetsplatser där de vände papper eller sorterade post. Men inte Alice.
Hon slog sig ner på en uteservering, beställde in en kaffe latte och njöt av 
atomsfären. Hon var inte helt ensam bland de runda marmorborden, men nästan. 
Lukten av en enstaka cigarrett som röktes några bord bort blandades med sorlet 
av de bussar och bilar som körde förbi på gatorna.
Först hade hon trott att det skulle vara svårt att ljuga, men det hade gått hur 
lätt som helst. Även om Sofie nekade var det ingen som skulle tro henne. Alla 
visste att Sofie älskade att skryta om sina bedrifter, och det var ju klart att 
om hon hade hört något från ledningens korridor så borde hon ha berättat för 
någon.
Det enda tråkiga var egentligen att Alice inte kunde få vara med när de skulle 
släpa iväg med henne. Det var också lite tråkigt att Sofie inte skulle få 
beundra Alices solbränna på Festen, men det var något hon fick leva med.  --
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest 
news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur 
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) info 
www.skriva.bravewriting.com / Om Ahrvids novellsamling Mord på månen: 
www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor förnöjelse...jättebra historier 
i mycket sannolik framtidsmiljö"! Nu som ljudbok: 
http://elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id?86081462 / Läs även AE i nya 
Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på 
SF-Bokhandeln! - och nya E-antologin Skottdagen, 
http://www.elib.se/ebook_detail.asp?id_type=ISBN&id?86081454 / YXSKAFTBUD, GE 
VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)

 
                                          
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- 
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts:

  • » [SKRIVA] Fantastiknovelltävlingens 3:e plats: "Inbjudningskortet" av Patrik Centerwall - Ahrvid Engholm