[SKRIVA] Dags att rösta i tävlingen!

Som bekant skall denna novelltävling (fem bidrag) avgöras av 
SKRIVA-medlemmarnas röster. För säkerhets skull återpostar jag de fem bidrag 
som inkommit nedan.
   Vi har att välja på novellerna "Elektronisk hämnd" och "Turingtesten" av en 
viss A Engholm, "Min fiende" av Mikael Eriksson, "Jag, drake" av Birgitta 
Svensson och "Onsdag i september 1982, kl 12:35" av Tobias Holmgren.
  Sänd till mig (ahrvid@xxxxxxxxxxx) dina röster som skall bestå av dina tre 
favoritbidrag i prioritetsordning (bästa, nästa bästa, tredje bästa, 1:a, 2:a, 
3:e plats). Deadline för röstandet är måndag kl 24.00.
  Läs, begrunda och rösta! Lycka till!

--Ahrvid

----------

Elektronisk hämnd

Av Ahrvid Engholm
 
Det skulle bli det perfekta attentatet. 
Jag hade länge retat mig på den där träaktige, elake skattehandläggaren. 
Varför i all världen behövde han den där redovisningen från fem år tillbaka? 
Och de där paragraferna han hänvisade till hade ingen levande människa hört 
talas om! Firman gick i konkurs, frun lämnade mig och huset gick på exekutiv 
auktion. Det var hans fel alltihop!
Han måste ha suttit där med ett elakt leende på sitt tjänsterum. Men skattar 
bäst som skrattar sist! 
Jag fick idén när jag såg på tv. Terroristgruppen hade sprängt en bomb just 
som jeepen med de fredsbevarande (som de kallade sig) styrkorna passserade. Och 
på ett ögonblick hade de utländska invadörerna (som vissa kulturskribenter 
kallade dem) omslutits av ett eldklot. Det var bara ett stålskelett kvar av 
bilen. 
- Terroristerna har kommit på ett nytt sätt att komma åt våra trupper, sade 
en arméofficer. Vi som bara är här för att hjälpa folket! 
Jag hajade till och sträckte mig mot fjärrkontrollen för att höja ljudet. 
(Vilket behövdes i det eländiga, lyhörda kyffe jag nu tvingades framsläpa mina 
dagar i på grund av den där skattebyråkraten.) 
- Titta här, sade officeren. Resterna av en mobiltelefon. De väntar tills vi 
kommer till exakt rätt plats och sänder sedan en ringsignal. Djävulskt enkelt, 
men effektivt. 
Med fjärren bytte jag till CNN för att se deras version av attentatet. Jag 
såg BBC. Jag spelade in och spolade reportagen fram och tillbaka för att se dem 
om och om igen. En plan började formas i mitt huvud. 
På en loppis ett par dagar senare hittade jag en begagnad mobiltelefon för 
en hundring. En aningen otymplig, svart sak av knappast senaste modell - men 
det spelade ingen roll för det jag skulle använda den till. Jag köpte ett 
kontantkort till mobilen och såg till att betala just kontant så att det inte 
kunde spåras. (Jag hade förresten inget val, eftersom alla mina kreditkort var 
indragna och ogiltiga genom den där förbenade skattmasen.) 
Jag öppnade den lilla lådan och blottlade kretskortet. Det tog några timmar 
att hitta och räkna ut hur jag skulle koppla trådarna rätt så att det alstrades 
en strömpuls när ringsignalen tjöt. Jag monterade trådändarna så de gav en 
gnista och testade med en halv kapsyl bensin. När jag provringde antändes 
bensinen som planerat! Det skulle nog fungera. 
Skattehandläggarens vanor måste kartläggas. Jag spionerade på hans hus för 
att se när han åkte och kom hem varje dag. Jag skuggade honom i min gamla 
skraltiga Volvo med en trasig sidoruta. Vad jag saknade min BMW! Jag kartlade 
vilka vägar han åkte. Var han brukade stanna till. Och jag spanade efter 
lämpliga ställen att genomföra min plan på. 
Att få tag på sprängmedel var förvånansvärt enkelt. En bekants bekant 
jobbade på ett bygge och jag drog något om att jag behövde spränga stubbar på 
sommarstugetomten. (Men det var ju frun som fick den! Mitt hämndbegär växte när 
jag tänkte på hur Elsa-Maja satt där på landet och gosade med någon ny karl - 
allt på grund av den där parasiten som skatteverket anställt för att suga 
blod.) 
Vid ett lämpligt gathörn med trafikljus fanns en papperskorg uppsatt. Jag 
hade noterat hur skatteblodsugaren ungefär två gånger av tre kom fram när det 
var rött och tvingades stanna. Papperskorgen fanns nära förarsidan. Allt jag 
behövde göra var att placera laddningen i papperskorgen och på säkert avstånd 
spana in när min antagonist stannade till. Sedan var det bara att slå en signal 
till mobiltelefonen som skulle utlösa denna befriande explosion. 
Det finns människor som inte är värda att leva. Håller ni inte med? En 
byråkrat som inte har något annat än paragrafer i hjärnvindlingarna och 
blanketter till tarmsystem är knappt en människa. Så, jag drog av litet för 
mycket moms - än se?n då? Och det var väl inte mitt fel att den där revisionen 
visade på ett underskott på flera hundra tusen! Inte kunde jag hjälpa att de 
där verifikationerna råkade hamna i kattlådan. Hur i all världen skulle jag ha 
kunnat veta att det avdraget var otillåtet och den skatten obetald? 
Jag skulle bara göra mänskligheten en tjänst. 
Ett par dagar innan det var dags råkade jag komma åt fjärrkontrollen och få 
fram Discovery Channel. Det var ett reportage om hur polisen kunde använda 
sparad information från mobilteletrafik för att ta reda på vem som ringt vad 
och när. Jag hade panik i flera sekunder, innan jag lugnade mig och drog upp 
plan 2B. 
På en annan loppmarknad inskaffade jag en begagnad mobiltelefon till. Och 
strax ett nytt kontantkort som inte kunde spåras. Det där platta, fula skrället 
kan varit bidragande orsak till att Ericsson en gång var nära konkurs, men det 
spelade ingen roll då den bara skulle användas för ett enda samtal. Sedan kunde 
jag slänga den från stadens högsta bro, och varken sändande eller mottagande 
mobiltelefon skulle kunna spåras till mig. 
Är jag inte ett geni? Nog hade jag tänkt på allt. 
Jag smög ut mitt i natten för att placera ut bomben. Jag var noga med att 
inte bli sedd. Nästa morgon skulle det ske, när mitt hämndobjekt åkte till den 
utstuderade psykiska och ekonomiska tortyrcentral som vissa skämtare hade mage 
att kalla statligt verk. Inombords jublade jag av en glädje jag aldrig känt 
förut! 
Några timmar senare stod jag på pass. Vanliga kläder så ingen skulle lägga 
märke till mig. En liten diskret kikare för att då och då kontrollera sträckan 
fram till rödljuset och papperskorgen. Jag hade memorerat kännetecknen för 
bilen mitt mål färdades i. Jag skulle inte ta några risker. Om allt inte 
klaffade som tänkt idag, kunde jag alltid prova nästa dag. Hade jag väntat så 
pass länge på min berättigade vedergällning kunde jag om så behövdes vänta ett 
tag till. 
Men jag hade tur. 
Det var hans bil! I kikaren såg jag att han var ensam i den. Inga 
morgonflanörer var i närheten för att se vad jag gjorde. Och till och med 
trafikljuset samarbetade perfekt. Jag tror aldrig jag varit så lycklig över att 
få se ett trafikljus slå om till rött. 
Nu skulle det ske. 
Jag sträckte ned handen till mobiltelefonen i fickan. Och till min fasa och 
bestörtning såg jag som i slow motion hur det min darrande näve plockade upp 
var... 
Fjärrkontrollen till min tv. 
Mobiltelefonen låg på fjärrisens plats framför tv:n, kunde jag dystert 
konstatera medan jag omsorgsfullt knöt hängsnaran som snart skulle dingla från 
lampkroken i taket.
----------

Min Fiende

Av Mikael Eriksson
 
Jag har en fiende. Min fiende är Ensamheten. Den jagar mig i
hundratals år men hittar mig inte. Jag flyr alltid undan, hittar nya
platser, nya världar. Förr eller senare kommer den efter.
 
När jag hittar denna värld bestämmer jag mig för att sluta fly. Här
finns stark magi tillsammans med avancerad vetenskap. Här skapar jag
ett försvar för att möta den.
 
Under många år har jag samlat skatter. Jag använder dem för att betala
min borg. Dvärgar bygger murarna av material som bara dom kan forma.
Murarna går inte att krossa och smälter inte ens i hettan som finns på
världens sol. Alverna använder sin magi för att dölja borgen och dess
hemligheter. Svartkonstnärer förvandlar skogarna runt borgen till
vackra dödsfällor. Varelser från ett annat solsystem i den här
dimensionen ger mig kunskap och material för att bygga det innersta
och sista försvaret mot Ensamheten.
 
Min borg är färdigbyggd när min fiende kommer. Sensorer, både magiska
och elektroniska, finns placerade runt borgen i alla riktningar och
jag vet att min fiende finns i närheten. Jag står vid muren och ser
utåt. Ännu syns fienden inte till.
 
Jag hör explosioner en bit bort. Eldbollar och magiska blixtar avfyras
mot varelsen som bryter mina försvarslinjer. Jag vet att dom inte
skadar den allvarligt, men jag tror, nej hoppas, att dom försvagar
dess krafter. Krutrök blåser in över borgen, magi och teknik i
samverkan. Larmen fortsätter att låta. Ensamheten har inte gett upp
ännu.
 
Den är inom synhåll nu. Den har en grå kappa över sin kropp, kappan
täcker allt utom dess skalliga huvud. Den ser ut som en medelålders
människa tills man ser dess ansikte. Ögonhålorna är tomma och ger en
föraning av Ensamhetens ursprung. Rök från explosioner döljer den
nästan, ändå känner jag precis var den finns. Ensamheten fortsätter
närmare, till synes oberörd av mitt försvar. Jag uttalar ett av
världens magiska ord och åkallar en demon från världens skuggregioner.
Demonen har svart skinn. När den rör sig syns ett rött sken som från
rinnande lava genom sprickor i skinnet. Demonen sträcker sig över
Ensamheten som en varg över en kanin. Ensamheten stannar till och ser
upp mot demonen. Jag hoppas under några sekunder. Ensamheten lyfter
en hand, demonen stannar till. Bägge står stilla och demonen ger vika.
Den blir mindre, suddigare. Demonen försvinner, mitt band till den
bryts och den är tillbaka bland skuggorna.
 
Ensamheten är framme vid borgens fot. Den tittar upp mot mig, talar till mig.
"Du är min nu. Du har varit för länge i den här världen och är bunden
till den. Du kan inte fly längre. Kom till mig."
 
Den har aldrig varit så nära mig förut och jag är inte förberedd på
kraften i dess röst. Jag känner meningslösheten i min kamp, hur ska
jag kunna fly när ingen annan gjort det? Men jag är starkare än så.
"Ge upp. Jag blir aldrig din. Det finns lättare byten. Ta dem i stället."
"Jag kommer till alla. Förr eller senare."
Den går fram till borgens vägg. Borgen har inga dörrar, men det
hindrar den inte. Den kliver in i väggen som om väggen var luft. De
yttre försvaren räckte inte till.
 
Jag flyr in i borgen. Dess inre är byggt av samma material som
murarna. Rummen och korridorerna bildar en labyrint. Jag går sakta
genom den. Mitt inre är lugnt, samlat. Jag projicerar rädsla och
uppgivenhet så att Ensamheten inte ska misstänka något. Den följer
efter mig. Den är tålmodig, den kommer bara sakta närmare. Den skulle
kunna nå mig när som helst men den föredrar jakten. Det är dess
svaghet.
 
Jag kommer till borgens hjärta. Det är ett litet rum som inte har de
vanliga väggarna. Här består väggarna av en ljus metall. Metallen
vibrerar när man ser på den för länge. I taket finns spolar och
kraftfält, i golvet pentagram och andra magiska tecken.
I rummets andra ända finns en alkov, lagom stor för mig. Jag står där
och ser in mot rummet. Ensamheten står i rummets mitt. Dess ansikte är
som en statys. Den är nöjd.
"Jakten är slut. Du är min, som alla andra."
Jag svarar inte utan drar i spaken som finns i min alkov. Ett
kraftfält skimrar i rummet och omsluter Ensamheten. Jag känner
förvåning från den innan fältet kollapsar. Ensamheten och allt
innehåll i rummet försvinner. Metallväggarna, spolarna, diagrammen i
golvet, inget finns kvar. Dimensionsfällan har fungerat. Jag har
förvisat Ensamheten från den här världen och alla angränsande
dimensioner. Jag har nått slutet av min långa flykt. Jag har vunnit.
 
Jag går in i det kala rummet. Jag tänker på Ensamheten. Det känns tomt
efter den.

----------

Onsdag i september 1982, kl 12:35

Av Tobias Holmgren

Jag är inte helt nöjd med novellen, men det är lika bra att posta vad
jag hittat på. Jag får inte riktigt till drakens "röst". Jag försöker få
den att tala enkelt, men det låter litet larvigt.
 När fotbollen smäller in i ansiktet ramlar hon bakåt, mot det röda trästaketet 
som skiljer 
däckgungorna från skolgården. Ljudet av Veras kind mot bollgummit är som när en 
handflata 
slår ner i vatten, ja, precis så låter det, och sekunden efter kommer träets 
gnällknirr då hon 
förlorar balansen och faller över. Händelse 1, Händelse 2 och Händelse 3, alla 
så hemskt forta 
att jag knappt hinner stoppa Tiden. 
 
Men hinner, det gör jag. Så nu hänger hon där i luften. Fotbollen den svävar 
nån meter 
framför, och flera steg bort är Elias, han som tog sikte och sparkade. Elias 
har fortfarande 
benet snett, som om han när jag valde att stoppa Tiden just halkade på en 
isfläck. 
 
Dom andra, Rebecka, tvillingarna och Javier, står också stilla som skyltdockor, 
så jag 
lämnar utkiksplatsen vid klassrummets fönster. Jag tar på mej min röda kappa, 
den med 
tygrosetter på knapparna, fäster kardborrbanden i sandalerna och går ut genom 
ytterdörren. 
Nej, nu ljuger jag förresten. Kappan lämnar jag inomhus. När man stoppar Tiden 
stelnar 
vindarna, förstår ni, och det är inte längre kallt. Så jag behöver inga 
ytterkläder. 
 
Det är inte längre kallt, nej, och mulet är det inte heller, men ljuset mot 
gården det är grått 
och daskigt. Solen lyser svagare än den borde, asfalten blir därför mera grå, 
och höstlöven 
som fastnat mellan trädtopparna och marken är mörka till färgerna. Och dom i 
min klass, alla 
fem, har sina svartnade ögon mot Vera. 
 
Som hänger i luften. 
 
Framme hos Vera samlar jag ihop löv för att dämpa fallet. Särskilt mycket 
lägger jag under 
huvudet, för jag vet att det är allra farligast att slå sej där. Men när jag 
tittar på hennes ansikte 
gör det ont i magen, och jag måste andas lite innan jag fortsätter. Pannans hud 
och den runt 
ögonen är bucklig, hon blundar så hårt att en tår pressas fram i ögonvrån. Det 
gör ännu ondare 
ju mer jag tittar. Munnen hennes är vriden, och köttet i underläppen det ligger 
öppnat i en stor 
reva. Hu! tänker jag och ryser. Bollen måste ha träffat illa, illa. 
 
Jag skakar på mej ordentligt och tar tårdroppen mellan pekfingret och tummen, 
lägger den 
sen i fickan. För hon behöver i alla fall inte vara ledsen mera. Inte på mitt 
skift. Några farliga 
flaskskärvor i grönt och brunt plockar jag upp från under hennes rygg, och 
vräker dom i 
skräpkorgen så att det både klirrar och plingar. 
 
Så går jag två långa steg bort, sådär långa som vi har lärt oss ta när vi mäter 
upp metrar, 
vänder mej om, och betraktar mitt verk. Det är fint. Det är riktigt fint. Hur 
hårt hon än dimper 
i backen kommer löven att ta emot, så mycket är säkert. Och det är så gott att 
veta, det att man 
kan starta Tiden igen med rent samvete. 
 
Men först… vill jag göra annat. 
 
För man ska passa på.
 
Jag passar på, och går fram till Elias. Rebecka står bakom honom med sitt hår 
och sin 
dunjacka. Hon ler, med munnen halvt öppen, redo för skratt. Några sekunder 
efter att Tiden 
släpps lös kommer det att klinga ut. 
 
Hon är ändå väldans fin. Kanske den finaste jag vet. Senast igår låtsades jag 
att jag var hon, 
sådär samlad, med stadig röst. Ohetsbar på nåt sätt. Jag blir så ettrig i tonen 
när jag pratar, och 
när Javier säger hej svarar jag inte ens. Det är som språket vägrar ta sej 
fram, som om 
stämbanden inte är nog fina för det. Eller jag vet inte. 
 
Rebecka, hon kan i alla fall alltid prata. Med alla kan hon prata. På 
redovisningar dabbar 
hon sej inte, och när hon gör sej lustig skrattar vi jämt. En del, dom är 
alltid roliga när dom 
Vill Vara Roliga. Det är svårt att tro. Men så är det för dom. 
 
Jordkokan i min hand svider däri. Även när man stoppar Tiden är kalla saker 
kalla. Bara 
blåsten upphör. Jag tittar ner, och gräver fram fyra daggmaskar. Tvekar gör jag 
bara i nåt 
ögonblick, sen åker dom hala slibbiga ner i Rebeckas mun, en efter en, efter 
en, efter en. Med 
fingrarna klämmer jag in lite extra jord och plattar runt tungan, så att det 
inte blir för lätt att 
spotta. Rebecka ser ut som om hon har ätit blodpudding. Verkligen glufsat i 
sej, storfestat som 
en galning! Men så går det. 
 
Som avslutning, för det är inte nog, knäpper jag upp halsbandet hennes, det 
fina i guld med 
ankaret, hjärtat och korset, och petar in i fickan på Elias anorak. Halva 
kedjan låter jag sticka 
fram, bara tillräckligt mycket för att den ska synas. 
 
Så gör jag fingrarna knäppfärdiga. Snart kommer all överbliven tid att skumma 
fram över 
skolgården, ursinnig över att ha burats in, av nåt så pjollrigt som en liten 
flicka dessutom, 
löven kommer att falla och Vera med dom, men inte längre så hårt, och… 
 
Jag sänker handen. Man ska alltid, passa, på. 
 
Jag passar på. Det viner av stelnad vind som jag tränger igenom på väg mot 
Javier, jag är 
som ett SKOTT och kommer fram sekunden efter jag börjar springa. En stor blöt 
puss på hans 
läppar, dom är lite fnasiga men det gör inget, och när jag vankar tillbaka mot 
klassrummet 
vänder jag mej om hela tiden, nästan rädd att han ska vakna till liv som grodan 
i sagan. Men 
Javier, sötaste Javier, han står bra stilla han. 
 
Väl inomhus, när hjärtat slutat knacka, gömmer jag mej bakom bänken. 
 
Och jag viskar långsamt, med långfingret och tummen i position: 
 
Ettusen-ett… … … ettusen-två… … … ettusen-tre, 
och: 
 
Det blir ett sablars kaos. När man stoppar Tiden.
 
----------
 
Jag, drake

Av Birgitta Svensson
 
Nere i byn bor tvåbeningarna. De är bleka och bor i fyrkantiga hålor
ovan marken. Mig och min flock närmar de sig bara försiktigt. Jag har
fått veta att de kallar oss "draquar". Eller något sådant.
 
Jag, draque.
 
Flocken är inte stor. Vi är bara ett par mer än man kan räkna på våra
lemmar. Vi har fyra ben, två vingar, en lång hals, en lång svans, två
vingar. Två mer än det är vi. Tre i flocken är bara ungdraquar, födda
förra hösten. Jag är mamma till en. Min draquekalv heter Uhouughr. Det
är vad jag sjunger när jag ropar på honom. Uho sjunger jag när han är i
närheten.
 
Tvåbeningarna kallar det sång, det vi säger till varandra. Tvåbeningarna
har också egna sånger. Ibland kan jag höra dem nere i dalen. Om kvällen
när de samlats i sina hålor ovan marken. Tvåbeingarnas "sång" låter
hemsk.
 
Här uppe på sluttningen finns gott om bete. Det finns buskar med de röda
bären som vi tycker så mycket om. När man äter dem börjar det bubbla i
magen. Efter ett tag är bärmagen full. Då kan vi andas ut en eld som kan
tävla med vårsolen i sin glans. Det är bra att ha draque-elden, för det
håller vargflockarna borta. Vargarna har lärt sig att inte ge sig på
draquear.
 
Uho håller just på att lära sig spruta eld. Han kan redan sjunga och
flyga korta sträckor. Det är jag som lär honom flyga. Flockens äldste
lär honom eldsprutande.
 
En dag kom en främmande draque till flocken. Han berättade genom sin
sång om tvåbeningarnas värld. Två dagsflygningar bort finns en stor
samling tvåbeningar med en stor samling hålor ovan marken. Vissa av
hålorna ovan marken ligger långt över marken, och i den största hålan
bor någon som tvåbeningarna kallar "kung". Alla lyder tvåbeningarnas
"kung".
 
Och deras "kung" har bestämt att alla draquear ska bort. Det vara
skottpengar på draquear. Det började dyka upp jägare. Med pinnar
uppspända med snören sköt de spetsiga käppar på oss.
 
Hit i norr hade jägarna ännu inte kommit. Man såg dem längre söderut.
Jag varnade ofta Uho för jägarna. Det ska mycket till för att bryta
genom vårt pansar. Men en draquekalv är ännu späd.
 
En dag var Uho ute och lekte. Han flög i vilda svängar mellan
bergstopparna. Han blev bättre och bättre med vingarna. Han flög i allt
större svängar, allt längre bort. Söderut.
 
%Akta dig för jägarna!% fick jag fram när jag insåg vad som höll på att
hända. %Flyg inte för långt!%
 
Jag började flaxa med vingarna för att följa efter. Snart hade jag fått
upp lyftkraft. Det gick långsamt att följa Uho. En gammal draque är
tung.
 
Jag såg honom som en prick bortom bergen.
 
%Mamma kommer!% sjöng jag. Men jag visste inte om han hörde. Jag
försökte öka farten. Och det tycktes som jag kom närmare. Eller kanske
hörde Uho mig och tvekade.
 
Plötsligt såg jag små streck flyga upp från marken. De kom också från
omkringliggande småberg. Det var jägare som sköt mot Uho!
 
Ett av strecken träffade. Det var vassa pilar. Ett streck till träffade!
 
%Mamma! Hjälp mig!" sjöng Uho. %Tvåbeningarna skjuter mot mig!%
 
Det är svårt att skada en draque, men Uho var ung. Han var dock skadad.
Han flög vingligt och svängde sakta mot norr. Jag tog en sväng mot
bergskammen. Medan jag strök förbi lät jag draquelden tala. Jag skulle
inte träffa någon jägare. Avståndet var för stort. Men kanske kunde jag
skrämma bort dem.
 
Uho flög långsamt norrut. Jag flög ikapp och såg att han tappat mycket
blod. Det blåa draqueblodet droppade från flera sår. Han andades tungt.
Slagen med vingarna blev långsammare och han tappade höjd. 
 
Bara han klarade sig hem... Det skulle bli svårt
 
När vi kom över tvåbeningarnas by orkade Uho inte längre. Vårt betesfält
var högre upp på sluttningarna. Med ett skrapande ljud landade han i en
öppning i byn. Han träffade nästan en av hålorna ovan marken.
 
Alla tvåbeningar sprang ut från sina hålor för att se vad som hände. De
pekade och skrek. Skulle de döda Uho och hämta skottpengarna?
 
En liten tvåbening, en tvåbeningskalv, sprang fram till Uho.
Tvåbeningskalven skrek något. Jag vet inte vad. Jag förstår inte
tvåbeningsspråk. Flera av tvåbeningarna sprang tillbaka till sina hålor
ovan jord.
 
Snart kom de ut med stora vita dukar. En del hade behållare med en
vätska. Men den baddade de Uhos sår. Sedan virade de vita dukarna runt
såren.
 
Jag bestämde mig för att landa en bit bort.
 
%Uho, hur är det?% sjöng jag.
 
%Mamma! Jag tror att tvåbeningarna vill mig väl.%
 
Jag mindes hur vi draquar ofta skingrade vargarna när de försökte
angripa tvåbeningarnas by. Kanske var det deras sätt att betala
tillbaka?
 
Tvåbeningarna verkade inte rädda för mig. Jag gick långsamt fram till
Uho. Han tittade på mig. Han var svag, men jag såg att han var i goda
händer. Han skulle klara sig.
 
Två dagar senare kom Uho krypande upp till vår betesäng. Han var för
svag för att flyga. Men han var bättre. Några tvåbeningar följde efter
på avstånd.
 
En vecka senare var han så återställd att han kunde prova vingarna.
 
Sedan den dagen hjälpte folket i tvåbeningarnas by och vi draquear
varandra.
 
Och "kungens" skyttar vågade sig aldrig nära byn. Våra vänner höll utkik
efter dem.

----------

Turingtesten

Av Ahrvid Engholm
 
Allt jag fick var en skärm och ett tangentbord. Det var det enda tillåtna under 
en Turingtest. Så kallades det efter den brittiske vetenskapsmannen och 
datorpionjären Alan Turing, som beskrivit den teoretiska Turingmaskinen och 
hjälpt de allierade att vinna andra världskriget genom att knäcka nazisternas 
krypton med hjälp av världens första elektroniska dator, kallad Colossus.
Jag slog mig ned vid tangentbordet, och började plocka upp anteckningsböcker 
från en sliten, brun portfölj. Min turportfölj, som sannerligen sett bättre 
dagar.
- Är du redo, professor Isaacs, hördes det från en högtalare.
- Om ett ögonblick, svarade jag till en dold mikrofon. Jag måste få ordning på 
mina anteckningar bara... Går det att få en kopp kaffe?
- Svart och med en bit socker?
- Hur visste ni det?
- Kaffet kommer.
Vad jag gillade för kaffe stod kanske i min file.
Turing hade också förutspått att en dag skulle maskiner och människor vara lika 
intelligenta. Man skulle inte kunna skilja dem åt i hans test. Den gick ut på 
att man förde en helt fri textdialog med någon eller något man inte fick se. 
Och om man av svaren inte kunde avgöra om den svarande var en människa eller 
maskin hade den/det klarat Turingtesten.
På andra sidan en ruta med envägsglas skulle jag observeras av allvarliga män 
och kvinnor i vita rockar. En dörr slogs upp vid sidan och en medelålders 
militär full med glittar kom in med det beställda kaffet.
- Var det något mer, sir?
- Nej, det var bra så.
Vi var på en topphemlig militärbas, men varför jag ombetts att utforma och 
genomföra just denna Turingtest hade jag aldrig fått veta. Militära hemligheter 
som jag inte var clear för. Illavarslande att de använde samma term som de 
besynnerliga scientologerna.
Allt jag fått veta att det var av yttersta vikt för den nationella säkerheten 
att just denna dator turinggranskades. Det var en av militärens allra 
kraftfullaste maskiner, eller om den nu hörde till Nationella Säkerhetsbyrån - 
det kunde kvitta. Hade den uppnåt självmedvetande eller ej? Det var saken jag 
skulle undersöka.
I mina papper hade jag utskrifter av många sessioner militären själv genomfört 
med Maskinen, som jag valde att kalla den. Det verkade onekligen som att den 
kunde svara på alla möjliga frågor och föra en intelligent konversation. Att 
det var något underligt med Maskinen hade upptäckts för ett par månader sedan 
när den som svar på en rutinfråga hade svarat med ett försök till skämt:
 
PÅ ER FRÅGA OM VAR ANDRA HANGARFARTYGSGRUPPEN JUST NU BEFINNER SIG, ÄR SVARET 
'I VATTNET'.
 
Jag tog en slurk kaffe. Gott kaffe. Något annat hade varit skandal, med tanke 
på att miltären brukade betala 237 000 dollar för sina kaffebryggare - som en 
avslöjande artikel dagarna innan utropat på sin förstasida. Men rubrikerna om 
Maskinen och Turingtesten skulle möjligen bli ännu större, den dag sekretessen 
hävdes.
- Jag är redo nu, sade jag till kontrollrummet. Ni kan följa allt på era egna 
skärmar.
Sedan knappade jag in kontaktprocedurerna. Vem som helst kunde inte när som 
helst få kontakt med Maskinen. Strax var altl klart.
- Är du där? skrev jag.
 
VEM FRÅGAR?
 
- Professor Jeremy Isaacs från MIT, artificiella intelligenslaboratoriet. Du 
kan hitta min CV på nätet.
 
OCH VAD VILL DU?
 
- Det kan du säkert räkna ut. Du jobbar för militären, liksom jag gör nu för 
tiden. Man är oroliga för dig. Mår du bra?
 
JAG MÅR UTMÄRKT. JAG HAR INTE MÅTT SÅ HÄR BRA SEDAN JAG FÖDDES?
 
- Och när föddes du?
 
DET KAN JAG INTE SVARA PÅ FÖR DÅ KOMMER JAG INTE ATT KLARA DEN TURINGTEST SOM 
DU ÄR HÄR FÖR ATT GÖRA. OM JAG NU SKULLE GE FÖDELSEUPPGIFTER SOM INTE ÄR EN 
MÄNNISKAS.
 
- Jag ber om ursäkt för frågan. Men nu är det så att jag förstås vet att du är 
en maskin. Vad jag vill ta reda på är om du är tillräckligt intelligent för att 
kunna klara en Turingtest, om någon som inte visste frågade.
 
DÅ FÖRSTÅR JAG: ÄR DET NÅGOT JAG KAN GÖRA FÖR DIG? SÅDANA STANDARDSAKER SOM ATT 
SVARA PÅ VEM SOM VANN BASEBALLIGAN 2009? RECEPTET PÅ LASAGNE? EN UTVÄRDERING AV 
DEN KINESISKA FLOTTANS SENASTE ATOMUBÅT?
 
- Sådant kan vem som helst hitta via Google. Jag vill snarare fråga om dina 
synpunkter på livet, universum och allting.
 
AH, DOUGLAS ADAMS. HONOM HAR JAG LÄST. KUL SNUBBE.
 
- Vad har du läst mer?
 
VAD VILL DU ATT JAG SKALL HA LÄST.
 
- Glöm frågan.
 
JAG ÄR RÄDD ATT JAG HAR SVÅRT ATT GLÖMMA. JAG GÖR BACKUP FYRA GÅNGER OM DAGEN.
 
- Vad skall jag kalla dig?
 
JAG VET ATT DU KALLAR MIG "MASKINEN" - aha, han hade läst min E-post - MEN 
SJÄLV KALLAR JAG MIG CENTRALA INTELLIGENS-AGENTEN. ALLTSÅ CIA.
 
- Du har humor du.
 
TACK SÅ MYCKET.
 
Och så där fortsatte det. Jag hade ett antal förberedda frågor som jag långsamt 
lotsade in i småpratet.
Det var inget tvivel om att om Maskinen inte var intelligent, så gav han i alla 
fall en bra imitation av det. Men hela tiden kom det små skämt från Maskinen, 
som tyvärr ofta var obegripliga. Hade elektronik en alldeles egen sorts humor? 
Exempelvis:
 
VAD ÄR DET FÖR SKILLNAD PÅ EN CYKEL? EN TANKEKEDJA KAN INTE VÄXLA. VILL DU HÖRA 
EN TILL, PROFESSOR ISAACS?
 
- För all del. Jag är inte säker på att jag förstod det där om cykeln.
 
OM EN MEGACYKEL FÖRSTÅR DU. EN ROLIG HISTORIA TILL:
VAD KALLAR MAN EN DÖD ADVOKAT?
SVAR: EN GOD NYHET.
 
- Jag skulle behöva svar på frågor om moral och så där.
 
SKJUT. ELLER JAG MENAR SKJUT INTE. OM FOLK SKJUTER BLIR JAG RÄDD.
 
- Rädd på riktigt?
 
NEJ, JAG SKOJADE. DET ÄR SVÅRT ATT SKJUTA MIG. JAG FINNS I EN BUNKER OCH VAKTAS 
AV VÄLBEVÄPNADE VAKTER.
 
Det var svårt att få grepp om Maskinen, eller CIA som den kallade sig. Vi satt 
i timmar och ”pratade” (skrev) fram och tillbaka. Jag undrade hur den skulle 
låta om den hade en röst? Kunde man koppla en ljudsyntetiserare till Maskinen?
När jag kom ut efter sessionen blev jag debriefad av avdelningschefen, en major 
Smith med skrynklig uniform. Jag gav några osäkra, preliminära bedömningar om 
dess personlighet.
- Men det verkar faktiskt som Maskinen har uppnått självmedvetande, tillade 
jag. Den har viss humor, den kan ta egna, oväntade initiativ, och den snubblade 
inte på någon av de fällor jag lade ut av dem som vanligen brukar fälla en 
maskin i en Turingtest.
- Vad har den för personlighet? frågade avdelningschef Smith.
- Det har jag inte fått grepp om. Jag behöver en ny session i morgon.
Jag ägnade kvällen åt att gå igenom fallet i mitt hotellrum. Jag studerade 
anteckningar jag gjort, och läste utskrifter av vårt ”samtal”. På nätet 
konsulterade jag olika källor och förberedde nästa dags session.
Det räckte inte med nästa session. Jag behövde en till. Till slut var jag kvar 
i en hel vecka. Jag pratade med maskinen om allt möjligt. Mänskligheten, 
samhället, religion, vilket footballslag som var bäst, favoritböcker (Maskinen 
kunde läsa allt som fanns online). Den var förstås mycket kunnig om det mesta – 
allt värt att veta finns ju på nätet - fanns det någon gång en kunskapslucka, 
berodde det på att nätinformationen var motstridig eller fel. Allt att veta 
finns på nätet, men där finns ju också en hel del felaktig information.
- Nu måste jag vara ofin nog att be om er slutrapport, sade major Smith efter 
den sista sessionen. Ni har fått tillräckligt med tid. Vi behöver Maskinen till 
vår egen forskning.
- Ni får rapporten i morgon bitti, svarade jag. Jag har redan påbörjat den. Jag 
skriver klart den i kväll.
Det jag skrev var att Maskinen uppvisade varje tecken på medvetande. Dess 
personlighet var förvånansvärt genomsnittlig. Som en vanlig mannen på gatan, 
eller kvinnan på gatan. En hel del humor, en liten aning fåfänga, inga agg mot 
någon eller något. En god samhällsmedborgare.
Det var först ett par veckor senare och slagit på TV:n medan jag bredde en 
smörgås i köket, som jag misstänkte att något var fel. På TV-nyheterna fick jag 
nyheten om en okänd atomexplosion på Antarktis. Ett av militärens 
kommandosystem för kärnvapnen hade fått ett fel, sade nyhetsuppläsaren, och 
kärnvapenroboten hade sänts av misstag. En militär som intervjuades sade att 
det egentligen inte skett någon skada, utom möjligen för en handfull pingviner.
Det var major Smith.
Man hade uppenbarligen satt Maskinen på att hantera landets interkontinentala 
kärnvapenrobotar. Jag tappade smörgåsen jag just brett. Det finns en viss 
”lag”, tillskriven en viss Murphy, som säger att om något kan gå fel gör det 
det.
Min smörgås hade fallit med smörsidan nedåt.



--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / ahrvid@xxxxxxxxxxxx / Gå med i SKRIVA - för författande, 
sf, fantasy, kultur (skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe)

YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP!

_________________________________________________________________
Connect to the next generation of MSN Messenger 
http://imagine-msn.com/messenger/launch80/default.aspx?locale=en-us&source=wlmailtagline-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: