[SKRIVA] Atomdebatt på Nobelmuseet

Var och lyssnade på en debatt på Nobelmuseet, betitlad "Atombomben - hotet som försvann?" I förväg nämndes att frågor som dessa skulle tas upp: Minskade kärnvapenhotet efter Kalla kriget? Finns risk att terrorister använder kränvapen? Finns koppling mellan civil kärnkraft och kärnvapen? Deltagare var Peter Handberg (som nyligen skrivit en bok betitlad Undergångens skuggor), Lars van Dassen, Martin Goliath och Rebecka Lettevall (moderator var Ulrika Björksten). Jag kom någon minut sent och missade presentationerna, men jag tror att paneldelatagarna alla sysslar med atom- eller fredsforskning. I mina anteckningar skrev jag inte vem som sade vad så synpunkterna får komma litet huller om buller. Vi kan börja med att slå fast att hotet från kärn- och atomvapen långt, långt ifrån är över! Kanske är risken för atomkrig aningen mindre nu, efter det Kalla kriget och viss nedrustning (Ryssland och USA har ömsesidigt nedmonterat en del av sina arsenaler), men vi kan knappast andas ut. 
  Bland riskerna:
- Nytt Kallt krig. Ryssland blir allt mer auktoritärt och tänker sig rusta upp. USA kunde vara något mer fredsälskande. - Misstag, fel i systemen. Det har hänt flera gånger att ett kärnvapenkrig varit bara några steg bort. Man kan få felaktiga indikationer i varningsystem, vilket lär ha hänt både i USA och Ryssland. (En gång misstänkte ryssarna att en civil raketuppskjutning - som var förannonserad! - skulle vara början på ett atomanfall. - Risk för att tröskeln för kärnvapenanvändning sänks. Mindre, taktiska vapen kan komma att användas (som t ex bunker busters) och det kan komma att mötas med litet större kärnvapen, och därefter eskalering. 
  - Kärnvapenspridning till s k skurkstater, som Iran eller Nordkorea.
- Terrorister. De saknar iofs helt kapacitet att tillverka kärnvapen, men vem vet om inte någon idiot får för sig att sälja sådana (eller klyvbart material) till dem. Säkerheten kring sådant i framför allt Ryssland har ofta ifrågasatts. En av debattörerna sade att det finns en etablerad smugglingsväg för atommaterial, som går över Kaukasus. På andra sidan där ligger ju både Iran, Mellanöstern och Afghanistan. Hittills har bara små mängder kärnmaterial (och inga färdiga vapen) smugglats, men saken är oroande. Det finns ett fall med en rysk forskare som höll på att smuggla ut fissionsmaterial ur sitt laboratorium, några få gram åt gången. Det sprack när hans kompanjon åkte fast för polisen på fyllan. Och i exempelvis Pakistan, som har kärnvapen, är situationen orolig och i en del kretsar finns det sympatier för talibaner och muslimsk fundamentalism. Däremot tycks det inte finnas en särskilt stark koppling mellan civil kärnkraft och kärnvapen. Det har visat sig att av alla länder som skaffat kärnvapen har samtliga - med ett undantag - skaffat vapnen först och civil kärnkraft först efteråt. Undantaget är Indien. Den huvudsakliga civila kärnkraften med lättvattenreaktorer är inte lämpliga för kärnvapen. T ex används bara lättanrikat uran (det behövs koncentreras 30 ggr mer för att duga till bomber, och det är svårt). Ganska många länder har också skrivit på icke-spridningsavtalet och IAEA:s kontroll är faktiskt ganska strikt. (Vi vet ju i alla fall om när någon försöker bryta mot kontrollerna; under IAEA kan man inte göra något i lönndom.) Iran är ett jätteproblem. Man har skrivit under icke-spridningsavtalet och har rätt att utveckla civil kärnkraft, men det finns som sagt starka misstankar om att man vill utveckla kärnvapen vid sidan om. Det nämndes att Iran hela tiden "balanserar på gränsen" för vad som kan tolereras under icke-spridningsavtalet och IAEA. En svensk-irakier i publiken ställde sig upp och gjorde en intressant notering. Han uppgav att han också förstår persiska och följt vad som sägs *i* Iran. Enligt honom talar ledare i Iran hela tiden om hur gärna de vill ha kärnvapen, tvärtemot budskapet de vill ge utåt. Tål att tänka på.
En annan sak som togs upp är att kärnvapen nog är det yttersta miljöproblemet. Allt trams om möjliga klimatförändringar eller miljöförstöring förbleknar inför möjligheten att vi börjar slänga kärnpuffar på varandra. Fram till kanske början av 90-talet fanns också en stark anti-kärnvapenopinion, som nu verkar drunkna i och kvävas av exempelvis klimatdebatten. Inget skulle påverka miljön så drastiskt som att smälla av ett antal vätebomber. Däremot är användning av utarmat uran i pansarbrytande projektiler en struntsak. Sådana är faktiskt mindre radioaktiva än naturligt uran (för det är materialet man *får över efter* anrikning). Man undersökte de svenska soldater som tjänstgjort på Balkan (USA använde i någon mån uranpansarprojektiler där) och de visade sig vara *mindre* radioaktiva sedan de kommit hem, helt enkelt för att Sverige och svensk berggrund hör till de mer radioaktiva. (Däremot finns en mindre kvarvarande hälsorisk i o m att uran är en tungmetall, och sådana är onyttiga. Det har dock inget alls med radioaktivitet att göra. Men många tror förstås: Aj, uran kommer ut, vi blir självlysande - och så dör vi!) Mycket av det klyvbara materialet som blivit över sedan USA och Ryssland nedrustat sina arsenaler, används f n som bränsle i amerikanska kärnkraftverk. Man räknar med att ca 10% av amerikansk elkonsumtion kommer från gammalt vapenfissionsmaterial. Om man nedrustar är det i princip inget problem att bli av med materialet: man blandar det till MOX-bränsle och kör det i kärnkraftverken. Jag ställde en fråga om Nordkoreas - som jag förstår - halvt misslyckade kärnvapenprov nyligen. Det blev en "nuclear fizzle" på i storleksordningen 0,5 kiloton och ingen större smäll. Var nordkoreanerna imkompetenta? Tydligen var det så att Kina fått förhandsindikationer på att nordkoreanerna siktade på en smäll på ca 4 Kton, vilket i sig var oroande. Saken är den att om man gör en vanlig fissionsbomb à la Hiroshima hamnar man på så där 20 Kton helt naturligt. Man får använda mer avancerad teknologi för att försöka dra ned smällens storlek. Nordkoreanerna försökte alltså göra något mer avancerat, och det är i sig oroande att de ansåg sig ha så stor kunskap att de kunde försöka gå på något mer avancerat med en gång (som iofs inte lyckades så bra). Juryn överlägger fortfarande om Nordkoreas kärnvapenprogram.
I slutet av debattkvällen började panel och publik fundera på vad man kan göra åt kärnvapenhotet. En paneldeltagare sade något i stil med att det kunde vara en bra idé att försöka dra in Iran tätare i det civila kärnkraftsutbytet. Forskare vill gärna ha internationella kontakter, och det vill iranska forskare också. De stängs ute om det ligger en kärnvapenskugga över arbetet, men kan man locka med att om de får bättre tillgång till utbyte om civil kärnkraftsteknologi kan det skapas ett inre tryck i det iranska forskarsamhället som kan styra utvecklingen mot civil kärnkraft. På det senaste sf-pupmötet på Nessie i förra veckan, kom jag och Karl-Johan Norén att diskutera ämnet iranska kärnvapen. Han föreslog att istället för sanktioner skulle man erbjuda öppningar till och mer utbyte med Iran. Han menade att det finns en stark dold opposition i Iran mot mullornas styre, och sådant kan ge oppositionen en chans att växa. (Han kan ha rätt, och jag kommenterar strax.) För att minska kärnvapenhotet i allmänhet menade panelen att man kan arbeta politiskt och opinionsmässigt. Med politiskt antar jag att man menar: internationella konferenser, avtal, diplomati osv. Det kan möjligen bidra (faktum är att det verkar ha hjälpt en hel del i fallet Libyen, som nu har avsvurit sig alla ambitioner om kärnvapen och även öppnat sig mer en tidigare). Det påpekades att demonstrationer, folkrörelser etc mot kärnvapen har haft en stor betydelse för att de flesta mellandistansstridsspetsar nu är nedmonterade. Själv har jag ett enkelt recept: ökad globalisering. Ja, jag brukar tjata om det, men ämnet förtjänar något mer tjatighet. Via globalisering kan folk växa ihop mer, ekonomiskt och kulturellt, och bör därmed bli mindre benägna att hata varandra så mycket att man vill slänga kärnvapen i skallen på den andre. Globalisering ökar också det ekonomiska välståndet, vilket i sin tur också brukar leda till uppkomsten av mer demokrati. Folk som får det bättre och lever friare, blir mindre missnöjda och de kommer även av det skälet att bli mindre benägna att slänga hemska vapen på någon annan. Globalisering är en kraft som på sikt (tidsperioden ett antal decennier) bör kunna reducera *viljan* att både skaffa kärnvapen och att använda dem. Det Karl-Johan föreslog är inne på rätt spår. Frågan är dock om det hjälper mot att mullorna skaffar sig kärnpuffar inom loppet av enstaka år? Och om mullorna vill godta öppningar mot omvärlden, när de nog begriper att sådant eroderar deras maktbas? (Jag tror att Iran är ett större hot för kärnvapenspridning än Nordkorea. Iran är relativt rikt och välutbildat, medan Nordkorea är urfattigt och närmast primitivt.) Min analys är något i följande stil: det gäller för världen att under ett antal kommande decennier försöka överleva kärnvapenhotet (som dock inte är lika akut nu som under Kalla kriget) och det kan vi kanske göra med politiska åtgärder, diplomati, opinionsbildning etc. Och under tiden bör vi driva på globaliseringen, som på sikt är det som kan göra kärnvapen irrelevanta och något som ingen kan tänka sig att använda. I mitten av 1900-talet låg Europas folk vid varandras strupar och slogs och betedde sig för djävligt. Därefter kom via EU och Berlingmurens fall en regional globalisering, där européerna börjat samarbeta och integreras, och idag vore det nog otänkbart att t ex Frankrike skulle börja krig amot Tyskland (trots den tunga historiska lasten). Det säger något om hur starka integrations- och globaliseringskrafter kan bli. 

--Ahrvid

--
ahrvid@xxxxxxxxxxxx/ahrvid@xxxxxxxxxxx/tel 073-68622[53+mercersdag]
Pangram för 29 sv bokstäver: Yxskaftbud, ge vår wczonmö iqhjälp!
Gå med på SKRIVA! http://www.skriva.bravewriting.com
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck  *  Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva- request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).

Other related posts: