[SKRIVA] 1:a pris novelltävlingen: "Tåg"
- From: Ahrvid Engholm <ahrvid@xxxxxxxxxxx>
- To: <skriva@xxxxxxxxxxxxx>
- Date: Fri, 14 Oct 2011 13:50:51 +0200
(Så dags för förstapristagaren i Fantastiknovelltävlingen. Juryns kommentarer
sist. Men SKRIVAs medlemmar får gärna också kommentera! --AE)
Tåg
Av Susanne Samuelsson
”Säkert att du inte ska ha kaffe då älskling?”
”Säkert, älskling. Jag mår lite så där.” Inget jävla kaffe. Hon mådde inte bra,
det hade hon redan förklarat. John trängde sig förbi henne och tog sig ut i
mittgången. Han talade till henne i förbigående. Slängde ur sig några rader i
farten. Blå streck bakom hans huvud genom fönstret. Susande trädstammar som
fick en röd ton när de snabbt försvann ur synfältet. Himmel som inte hann med
mellan tallarnas grenar. När John försvunnit genom dörren till bistrovagnen
flyttade hon över till hans plats. Lutade sig bakåt igen och såg ut genom
rutan. Träden suddades bort, de var omöjliga att fixera med blicken. Anna lyfte
blicken mot den ljusaste himlen längst upp. Kall höstsol bredde ut sig. Hon
hade slutat titta efter ansikten i det gröna när de närmat sig trakterna ovan
Östersund.
De flesta människorna på tåget var äldre än väntat. Större. Välbärgade och
välgödda. Märkligt att börja om med gammalt kött. Uttröttat blod. Detta skulle
bara hålla i några år. Det var inte genomtänkt. Tankarna började surra igen, de
tog varje chans. Hon försökte fästa blicken på stammarna som sprang förbi.
Vissa saker ville man inte längre föreställa sig. Hon kämpade mot impulsen att
skaka kraftigt på huvudet för att få bort irriterande bilder. Det fungerade när
hon var barn. Nya tider nu. En ny vardag.
”Visst känns det lite bättre nu? Efter tabletten?” Kvinnan mittemot tittade på
henne, lutade sig framåt så Anna kunde linjerna i det utslitna ansiktet.
”Jo, den funkade faktiskt.” Sa Anna. Hon ljög. Det var inte åksjuka hon hade.
Magen värkte. Något i kvinnans röst gjorde tydligt att ett jakande svar var det
enda acceptabla. Att ordet acceptabelt var det enda acceptabla när man pratade
om vad kvinnan förväntade sig. Kanske var hon lärare. De hade tydligen startat
en skola däruppe nu. Kvinnan log.
”Jag fick nog den sista asken. Jag har vätskeersättning här också, man vet ju
inte hur vattnet är sen vet du.”
”Och vi fick nog de sista platserna.” Sa Anna. Hon ångrade sig genast. Ett
dåligt skämt. Utan det hade den skrangliga dialogen kunnat ligga på en
uthärdlig nivå. Simpelt prat om vardagligt trubbel en stund, just ett sådant
man förväntas ha när kaoset brakar utanför. Vi ska bara från punkt A till punkt
B. Inget konstigt här. Anna gick för fort fram och det var inte så man skulle
göra. Alla verkade ha fallit in i spelet så snabbt, hon måste varit upptagen
med annat. Blå streck mot vit bakgrund. Förresten sa hon fel. Det var i så fall
John som fått de sista platserna. Klippan John som alltid ställer upp. Kvinnan
stelnade i köttet. Huden i hennes ansikte rann sakta ut och fyllde rynkorna med
ett stramt ogillande som var så typiskt för de rika från staden de lämnat bakom
sig. Märkligt nog tycktes hon få färre linjer i ansiktet när hon spände sig.
Kvinnan drog sig bakåt och sjönk tillbaka in i ryggstödet. Hon tittade på sin
man som satt bredvid, som för att se om han också känt den fräna lukten som
endast de som inte kan, de som aldrig lärt sig, stinker av. Alla såg ut så där
innanför muren. Mannen sov. Eller så låtsades han. Kanske var han som Anna.
Värken i magen började bli värre. Den kändes bekant.
”John är civilingenjör, han fick två platser i sista sekunden kan man säga.”
Anna sträckte plötsligt på sig, såg ut som en stolt hustru till en välutbildad
man. Petade lite med pinnen i såret. Här på tåget var de alla jämlika. Muren
var långt borta. Hon betraktade kvinnan med en oväntad känsla av överlägsenhet.
Strök sig över magen. Se på mig, här är min biljett. Mitt lilla respass.
Hon hade flera gånger fantiserat, ibland skamset och ibland med en pirrande
känsla som hon visste var förbjuden, om vad som skulle hänt om hon stannat
kvar. Vältrat sig i detaljer. Tänkt på hur hon förr eller senare hade slitits
itu. Bitits ihjäl. Vad som skulle hänt med fostret. Det lilla fröet som
tydligen hakat fast i henne. Typiskt John att skicka ut en spion. Hon hade
aldrig en chans.
Det störde henne att hon inte längre endast hade sig själv att tänka på.
Psykologen hade sagt att hennes beteende inte var friskt. Fram till dess hade
hon naivt trott att läkare aldrig använde det uttrycket. Inte friskt beteende.
Det lät så slutgiltigt, så abrupt. Kanske hade hon provocerat fram det. Hon
hade slutat besöka honom för några månader sedan. Försäkrat honom om att hon nu
hade något att leva för, rabblat floskler på telefon och snabbt lagt på innan
han kunde säga emot. Först undvek hon de gator där psykologen kunde tänkas dyka
upp. När tåget rullade ut från staden, in i den långa tunneln som skulle låta
dem mynna ut i ett område där de smittade ännu inte flockades, tittade hon
efter honom genom tjocka fönsterglas. Hon hoppades få se honom när han inte var
så förbannat korrekt.
John kom hem med papprena och tårarna. Svarta bokstäver som förkunnade att de
fått en plats. Du får följa med älskling, vi får åka allihop. Hans hulkande
störde ljudet från radion. Det fanns bara en kanal som sände. Oftast var det
upprepade försäkringar om att allt var under kontroll. Högfärdiga ord som pyrde
av en unken stolt känsla. Oss tar de inte. Hur skulle det se ut? John kramade
henne och vrålade av lättnad in i kurvan mellan hennes hals och axel, snoret
kletade och hon såg upp i taket. Såg alltid upp i taket tills det var över. Och
allt var verkligen över. Hon kunde inte stanna nu. Kanske om graviditetstestet
varit negativt. Inte nu. Testen är inte hundraprocentiga, John. Men älskling,
det är klart att de är. Han lyssnade inte. Kanske hade han inte tillåtits resa
utan henne. Hon såg rakt igenom honom.
Kanske överskattade hon vikten av sig själv. Det var inte hon. Det var fostret
som gav hopp om en ny framtid. Hon var en behållare som fraktade något. När de
stod i kö för att kliva på tåget såg hon två blivande mödrar till. De stod nära
varandra och såg sig vaksamt omkring, som nyanlända krigsbarn ur en
journalfilm. Magarna pöste. Så dags att ångra sig nu, tänkte Anna och tittade
efter deras män. Ville se om de liknade John. Nu kommer ingen undan. Någonsin.
Den kliniska rösten i högtalarna skar sig med det gamla tåget. Likadant som det
hon brukade ta hem till Värmland när hon var yngre. Träpaneler och nedklottrade
toaletter. John hade förklarat, och som vanligt undvikit akademiska termer för
att inte förvirra henne, hur de i all hast byggt om de gamla tågen utvändigt.
Framplockade vagnar från stationernas gömmor. Lok som trott att de jobbat
färdigt. Ingen åkte tåg längre. Ingen tyckte om att resa. Vagnarna gjordes
snabbt om. På med tjockare glas. Finmaskigt galler för fönstren. Dörrar
omöjliga att öppna utifrån. Tågen var nu ”helt och hållet ointagliga”, sa John.
För fjärde gången berättade han om hur chefen för resan och den nya staden
skrockat och sagt: ”Man tager vad man haver”.
Anna frågade John om det var lika svårt att ta sig ut som in. John log. Varför
skulle någon vilja ta sig ut?
”Mina damer och herrar, vi närmar oss nu en röd zon och vi vill göra er
uppmärksamma på att det kan finnas smittade i området. Det finns ingen
anledning till oro.” Rösten lät oväntat stadig, kanske var den förinspelad.
Anna sträckte på sig och såg ut genom fönstret på höger sida. Kvinnan mittemot
gjorde genast ett försök att dra ner rullgardinerna och lyckades på andra. Anna
tittade genom glipan. Synfältet delades upp i symmetriska fyrkanter genom
rutornas galler. Tåget var ute på ett fält nu. Vetet var visset och ruttet
sedan länge. De flesta här ute for till staden redan innan de blev sjuka.
Smittade av blod och bett. Torkade strån vajade sakta i den plötsliga vinden
och krossades redan efter några sekunder av giriga fötter som snubblade mot
tåget. Runtom i vagnen hördes flämtningar.
Anna hade inte sett särskilt många smittade innan de reste. Mest bilder på
TV:n. Muren stänger ute allt pack, sa John, även innan det bröt ut. Hon var
gift med en man som använde ordet ”pack”. Han som plockat blommor i någons
trädgård till henne när de nyss träffats. Hans föräldrar satt ofta på balkongen
under sensommaren och pekade med drinkpinnar bort mot de östra delarna av
staden. Vodkan och saliven skvätte när de försökte finna orden. Hur kan man bo
så där? Råttor. Det är vad de är. Redan då hade rapporter börjat komma in.
Mässande myndigheter. Morden har ökat. Människor försvinner. Utanför muren är
det inte säkert att vistas. Johns föräldrar for uppåt med en av de första
avgångarna.
Anna hade snabbt vant sig vid den massiva väggen som gick runt den rika delen
av staden. Snabbare än hon ville erkänna. Om John aldrig gift sig med henne
hade hon fortfarande varit utanför. När ordet ”Virus” först dök upp i de lokala
nyhetssändningarna var murens trygghet det första hon tänkte på. Hon började
bli som dem. De var så skyddade. På rätt sida. Vad gjorde det egentligen för
skillnad om det var mot kriminella, fattiga eller smittade? Eller allt på en
gång? Så många ovälkomna tankar som smugit sig in i henne. John var i henne
ständigt nu.
Veckan innan de reste flöt ihop till en skamsen dimma. Utanför den höga muren
hördes människor skrika och be om att bli insläppta. Det varade i någon dag,
sedan hördes bara andetag. Malande käkar. Det finns murar även på andra
ställen, tänkte man inne i staden och gjorde sig redo för att resa. Uppe i norr
kunde man börja om. Om man hade råd eller var användbar. När Anna och John åkte
till tåget i Johns bepansrade tjänstebil ryktades det om att det tagit sig in.
Hon fantiserade om ljudet av kött mot bilplåt på väg till stationen.
Ute på fältet stapplade man mot ljudet av mat. De flesta hann inte fram men
några krossades under tåget som tvingades sänka hastigheten. Röda fläckar
kletade ner fönstren och gallren. John kom farande genom mittgången, till
undsättning där han inte var välkommen. Skvalpande pappmuggar som kändes
komiskt opassande i sammanhanget. Den rufsige vällärde ynglingen. Farsens
klumpige charmknutte. När han såg att Anna försökte se ut genom fönstret
förändrades hans tempo och sätt. Omärkligt för alla utom henne. Så välbekant.
”Men herregud, sluta titta ut!” Han dråsade ner i sätet och sträckte sig fram
över henne, mot gardinen. Drog för den ordentligt och såg sig generat omkring i
vagnen. En snäll man som skyddade sin hustru. Här kommer han med kaffe och
allt. Och där sitter hon. Hon är som ett barn.
”Titta inte på det för fan. Det är ju äckligt.” Han var fortfarande smått lutad
över henne. Bara lite. På ytan en harmlös ställning. Omtänksam. Välbevisat
effektiv för att hindra henne från att fly. Kvinnan mittemot hörde den
nytillkomna skärpan i hans röst. Hur det skar sig med det lullande tonfall som
klivit på tåget. Anna såg det på henne. Har du blivit slarvig, John?
”Gumman, jag vill bara inte du ska bli uppskrämd. Inte i ditt tillstånd.” Han
sneglade på kvinnan. Stirrade på Anna. Han var alltid så patetisk när han blev
påkommen. Det var något med hans min som väckte en ovälkommen känsla av ömhet
och en vilja att trösta. Göra allt rätt.
”Förlåt, jag blev bara så nyfiken.” Anna tog den heta koppen och blåste på
kaffet. Som vanligt var det inte hennes ord. Aldrig hennes ord längre. Det
värkte i magen. Kaffet skulle göra det värre. Hon tog en stor klunk. Smärtan på
tungan tog all plats för en kort stund. John lutade sig bakåt och sippade.
Blicken fäst på en punkt strax ovanför mannen mittemot som just vaknat och lagt
beslag på kvinnans uppmärksamhet. Kvinnan letade i sin väska efter en frukt,
berättade inte för sin man om vad som nyss hänt utanför.
”Jag pratade med chefen. Han tror att vi är framme strax efter midnatt.” John
ställde ner pappersmuggen på bordet och talade med låg röst. ”Vi får prata mer
om detta då.” Uttjatade ord med ett uttjatat löfte. Ibland undrade hon vilket
som var värst, hans varnande ord eller det som kom efteråt. Överraska mig någon
gång.
Faran var över utanför tåget som ökade hastigheten och lämnade rykande högar av
ostillad hunger bakom sig. Plötsligt insåg hon vad värken var. Som om den
krossande insikten bara väntat på Johns förlösande ord och tågets fart. ”Jag
måste gå på toaletten, John. Kommer strax, älskling.” Hon reste sig snabbt. För
ivrigt. För hurtigt. Verkade hon glad? Kvinnan suckade. Anna klev över John som
såg på henne utan att säga något. En känsla av frihet kom vällande över henne
när hon steg ut i mittgången. Hon gick mot bakre delen av tåget. Tittade så
John inte följde efter och såg att han plockat fram en bok. Han pratade med
paret mittemot. De log artigt åt något han sa.
Hon hittade en toalett vid en ingång längst bak. Där fanns många tomma säten.
Man fick bara en plats om man gjorde sig förtjänt av den, hade chefen sagt till
John. Många fler kunde fått följa med. Barnfamiljer från andra sidan. Anna
låste in sig i det trånga utrymmet och såg efter. Fumlade förväntansfullt med
fingrarna när hon knäppte upp jeansen. Rött. Mensvärk. Det välbekanta bleka
ansiktet som tittade tillbaka på henne ovanför handfatet. Ett slutgiltigt hån.
Han kommer döda mig.
Hon kunde låtsas några månader. Sedan skulle de slänga ut henne. Ut bland
packet där hon hörde hemma. Röda fläckar. Anna tittade i spegeln. Hon tog några
lager toalettpapper som skydd. Smålog när hon insåg hur onödigt det var.
Utanför toaletten var det stilla. Hon syntes inte från sätena. Uppfostrat
småprat om möjligheterna att få tag på finare mat i den nya staden hördes. Att
öppna fönstren var enklare än hon vågat hoppas. Ingen hade tänkt tanken. Bara
Anna. Hon sköt upp nedre delen av rutan. Skyndade sig innan någon kände
vinddraget. På gallret utanför satt röda slamsor som ilsket bet sig fast i
stålet. Smaken var kväljande och söt. Hon blev smetig om fingrarna och slickade
av dem. Utplånade alla spår.
Hon hoppades att hon skulle känna en gradvis förändring, hinna vänja sig vid
hungern när den slog ut alla andra tankar. Så hon kunde välja John först. Det
är så här det måste bli.
Anna stängde fönstret och gick tillbaka till sin plats. Hon snubblade på en
väska och blev full i skratt. Kände sig berusad. En grupp äldre damer som
plockat fram fika tittade på henne uppifrån och ner och sedan på varandra. När
hon kom fram till sin plats var lemmarna slöa. Hon tappade balansen när hon
skulle kliva över John och tog tag i hans arm. ”Hur är det med dig? Älskling?”
Han lade ifrån sig boken och såg upp på sin hustru. Paret mittemot stannade upp
i sitt samtal. Under huden kändes hans blod pulsera under hennes fingrar. Vener
som stötvis pumpade. En bild tydlig som ett fotografi lyste upp i hennes huvud.
Skinnet som öppnades likt ett blixtlås och färgade hans blå skjorta röd.
Skriket när skelettet bröts itu. Hon öppnade munnen och lutade sig över sin man.
-----
Juryns kommentarer:
KGJ: Tågresan börjar tungt och blir obarmhärtigt värre och värre. Den inre
monologen är lika skoningslös och läsaren följer med, hjälplöst som på räls.
Det är skickligt gjort.
NK: Smygande klaustrofobisk och mycket välskriven historia om en tågresa genom
ett smitthärjat landskap - med en smitta ombord.
PL: En klassresenärs färd mot helvetet, hon borde vara lättad för hon är med på
tåget till landets smittfria del, längst upp i norr. Det här är en välskriven
dystopisk berättelse där läsaren hålls i en gastkramande spänning.
--
ahrvid@xxxxxxxxxxx / Be an @SFJournalen Twitter Follower for all the latest
news in short form! / Gå med i SKRIVA - för författande, sf, fantasy, kultur
(skriva-request@xxxxxxxxxxxxx, subj: subscribe) / Om Ahrvids novellsamling Mord
på månen: http://www.zenzat.se/zzfaktasi.html C Fuglesang: "stor
förnöjelse...jättebra historier i mycket sannolik framtidsmiljö"! / Läs AE i
nya Vildsint Skymningslandet, årets mest spännande antologi - finns bl a på
SF-Bokhandeln! / YXSKAFTBUD, GE VÅR WCZONMÖ IQ-HJÄLP! (DN NoN 00.02.07)
-----
SKRIVA - sf, fantasy och skräck * Äldsta svenska skrivarlistan
grundad 1997 * Info http://www.skriva.bravewriting.com eller skriva-
request@xxxxxxxxxxxxx för listkommandon (ex subject: subscribe).
Other related posts:
- » [SKRIVA] 1:a pris novelltävlingen: "Tåg" - Ahrvid Engholm
